Ni som vet vad ni vill

[img0, ,R]Vissa menar att ni inte alls existerar. Men för vissa är ni ideal. Och när jag har lagt på luren efter att för sextiotolfte gången uthärdat en utfrågning från en släkting om hur det går med mig – hur jag klarar skolan och framför allt vad jag ska Bli, så vacklar jag. Detta verkar förövrigt vara alla släktingars favoritämne. Varje gång svarar jag trött att ”vi får se” och får då till svar ett lite syrligt ”men du måste ju bli någonting”. Som om jag inte oroar mig nog över det redan. Som om jag inte tänker på det tjugofyra timmar om dygnet.

Efter ett sådant samtal börjar jag undra över er igen. Alla, och då menar jag alla, har tutat i mig sedan jag var liten att ni inte finns. Att det är fullkomligt normalt att inte veta riktigt vad man vill. På låg- och mellanstadiet, till och med på gymnasiet fick jag höra det. Men nu när jag tagit studenten är det inte godkänt längre. Vid den här tiden skulle jag ha listat ut det. Och det känns ju lite jobbigt. Om ni finns skulle det kännas mycket bra att vara en av er just nu. Att kunna vakna på morgonen och veta vad man brinner för och hur man ska ta sig dit. Att känna det i hela kroppen. Men just nu, när jag håller på att läsa ut min andra, visserligen roliga men relativt poänglösa kurs på universitetet så känns det inte riktigt så.

Jag undrar också om det kan vara så att man vill lite för mycket. För när jag tänker efter finns det en massa saker jag vill. Jag brinner för teatern, poesin och det skrivna ordet, jämställdhet, öppna sinnen, pedagogik… Jag har drömmar som alla andra. Jag måste kanske helt enkelt bestämma mig för vilken av dem jag vill jaga. Något som försvårar saken är nog säkert det faktum att jag är en presensmänniska. Jag vet inte mycket om framtiden, men jag vet vad jag vill nu. Det kanske verkar fåfängt, men jag tror ändå på mig själv.

Så passa er, ni som vet vad ni vill, om det nu är så att ni finns. En dag ska jag bli en av er.