Noname

Häromdagen satt jag och tittade på OS-hockeyfinalen mellan Tre Kronor och Kanada från Lillehammer 1994 som min pappa hade spelat in när det begav sig. Jag vet inte vad som är störst – Salos makalösa slideräddning eller att publiken faktiskt vågade sitta kvar när övertiden påbörjades. Men klart är att matchen är svensk idrottshistoria. Men är det den största som Tre Kronor genomfört? Det kom jag att tänka på när jag såg Forsberg lägga den där straffen som lurade upp Hirsch på läktaren. Svaret är nej. Låt gå för att jag är ung och inte följt landslaget så länge – bara sedan 1997 då Sverige förlorade mot Kanada i VM-finalen – men jag är tämligen övertygad om att inte ens den makalösa VM-guldmatchen mot Sovjet -91 där Sudden avgjorde, kan stå sig i konkurrens med ”Miraklet i Helsingfors”. Kommer ni ihåg?

Jag minns den, för att använda en gammal hederlig klyscha, som i går.

Det var onsdag och kvartsfinal mot de finska blå lejonen i Finland i Hartwall Arena i Helsingfors. Det var Selänne och Koivu mot Forsberg och Sundin och det var stort. Jag minns att jag i likhet med inför alla betydande matcher med ett svenskt landslag inblandat hade laddat upp med litervis läsk och massor av godis och annat sånt som är bra om man vill täppa igen ådrorna. Jag vet inte vad jag tippade. Trodde nog att det skulle bli oerhört jämt och så. Men det började onekligen jävligt bra, en bit in i första perioden satte Sundin 1-0 till Sverige och då kastade man några Ahlgrens bilar i luften och kände att det kunde gå. Det är ju en gammal hederlig metod – vill du få övertag på bortaplan, näta först. Men sisun, personifierad av en viss Teeeeeeeemu Selänne, vände på steken och plötsligt stod det 3-1 och hela Finland kokade i vitt och blått och allt såg så dystert ut som det bara gick ur svenska ögon. Jag kom ihåg att jag satt och stirrade apatisk in i den teveruta som förnedringsmatchen visade. Tänkte destruktiva tankar. Drack läsk utan att njuta av smaken. Mådde så jävla dåligt man kan må. Det var ungefär i det ögonblicket som jag beslutade mig för att stänga av teven och fullkomligt skita i allt. Hockey-VM kunde gå och dö. Finland kunde ta sig i röven. Tre Kronor kunde ta sig i röven och Hardy kunde gå och dränka sig i någon avlägsen sjö.

Med böjt huvud och tårar i ögonen gick jag upp och lindande in mig i den förlåtande slöja som mitt täcke innebar. Där låg jag och grät som ett litet barn som sprungit från sina föräldrar på IKEA och tittade ut genom fönstret, ut mot ett Sverige som genomled en kollektiv depression. Jag kunde se den där medelålders supportern som var med på plats i VM -91 och som nu satt och söp vid middagsbordet i det där nedgångna köket. Och det gjorde ont. Riktigt ont. Satte på teven och tittade lite lamt på någon freakshow till dokumentär som TV4 repriserade i ett desperat försök att sno tittare från VM-hockeyn från TV3. Tror det var något om skönhetsoperationer eller fetma. Riktigt bull, men vid det tillfället föreföll till och med ett riksdagsmöte mer förförande än en förnedring till stolta Tre Kronors nackdel. Efter att ha legat där ett tag kom min syster in. Med svag ironi berättade hon att Sverige vänt matchen och ledde. Jag skrattade. Hon gjorde samma sak och erkände ganska snart att Finland istället hade utökat till 5-1 och att vi förmodligen skulle behöva gå med luvor i resten av våra liv för att slippa skämmas. Jag bad henne dra åt helvete och gick och la mig.

Jag lät dock teven stå på med transparent text-tv sidan 377 i hopp om att kanske få se ett tröstmål eller två. Det första reduceringsmålet kom ganska snart. Nordström, (18:02), stod det och jag tror inte jag rörde en min. Efter 2-5 av Foppa tändes ett litet hopp med det var först vid 3-5 som jag reste mig upp och höjde på ögonbrynen. Men jag insåg ganska snart att det förmodligen aldrig skulle gå att komma i kapp. Nej, inte på bortaplan. Nej, inte i Hartwall Arena. Nej, inte i VM. Tänkte jag. Men efter att ha legat och tittat upp i taket en stund och plötsligt upptäckt att det stod 4-5, var jag tvungen att springa ned till teven i vardagsrummet och kolla vad som försiggick.

Vad jag såg på vägen ner för trappan från mitt rum är ett mirakel. Jag såg Gud tamejfan. Jag såg honom. Han tog fart från den svenska zonen, åkte hela vägen över till det finska målet och tog köksvägen. Jag skrek. Håkan Södergren skrek ännu högre. Hans 08-dialekt ekade som i en stor kyrka i det dödstysta Hartwall Arena.
Det var kvitterat, 5-5, och jag vågade inte titta längre utan gick ut och la mig på gräsmattan. Trots att jag är ateist knäppte jag händerna och bad en stilla bön. Sen kom min syster ut och sa att Pebben satt 6-5 och att Tre Kronor vunnit.

Ord kan inte göra den känsla som jag kände då och fortfarande känner, rättvisa.

Efteråt satt jag länge kvar och lyssnade på eftersnacket och njöt av Claes Åkessons (numera Runheim) och de andras vackra stämmor i TV3-studion som vette ut mot tomma finska läktare. Jag mös. Vad som såg ut att bli det definitiva beviset på att Finland är bäst på hockey i norden – blev precis tvärtom. Kommer aldrig att glömma den där småkalla vårkvällen i maj och ”Miraklet i Helsingfors”. Aldrig.

Alexander Grundberg