Novell: Fallafel – berättelsen om Gösta

Gösta betraktade med avsmak den orimligt tjocka pojken i stretchiga mjukiskläder, som kom vaggandes likt en Michelingubbe över Stortorget. Han hade en halväten falafel i sin högerhand och det var en ohygglig syn. Den nya hälsovådliga och fetmafrämjande snabbmatskulturen som svepte över landet var nog det Gösta avskydde mest här i världen. Vad hände egentligen med den gamla hederliga husmanskosten?

Marken skakade när pojken närmade sig den slitna parkbänk Gösta satt tillbakalutad på. Måtte han inte slå sig ner här, tänkte Gösta. Men visst fan gjorde han det. Träbrädorna knakade retfullt när pojken lät all sin orimliga vikt belasta den instabila bänken och när kroppsfettet sipprade ut mellan bänkens brädor vände det sig i magen på Gösta, som makade på sig för att inte riskera att fastna i någon av de gigantiska valkarna. Pojken höjde den sunkiga falafeln mot munnen och när han slafsade i sig en alldeles för stor tugga forsade blandsåsen nerför hans sladdriga falukorvsfingrar. Den rödrosa blandsåsforsen påminde Gösta om en kvinnas menstruation och hur han än försökte lyckades han inte hålla tillbaka kväljningarna som uppstod inombords. Kaskadspyan slungades ut ur munnen och landade på torgets kullerstenar, som redan var täckta av ett tjockt lager smuts och inte på långa vägar var så skimrande blanka som när Gösta var ung och gatukontoret hade en heltidsanställd vars enda uppgift var att polera dem. Spyan skvätte till höger och till vänster och Göstas perfekt pressveckade khakibyxor blev alldeles fläckiga av gårdagens kåldolmar.

Den orimligt tjocka pojken vände sig mot Gösta och verbalbajsade ur sig ett ”ey, leeget mannen?”. Gösta svarade med att rikta nästa syrliga kaskadkräkning mot tjockisen och hans pyjamasutstyrsel. Det nya och förfärligt ovårdade ungdomsspråket var nästan lika ohyggligt som snabbmaten. Att lyssna på två ungdomar som konverserade idag var enligt Gösta som att bevittna två rabiessmittade brunbjörnar som våldtog en försvarslös liten kanin så att den blödde rödrosa blandsås.

Med en oväntad graciösitet flög den nu kräkbeklädda pojken upp från bänken. Sekunden senare kom fettet som sipprat ner mellan bänkens brädor flygande efter, och när den orimligt tjocka pojken stod och dallrade som en enda gigantisk brulépudding kunde Gösta inte göra annat än att brista ut i ett ordentligt skratt. Det hela fick honom nämligen att minnas när han blivit avtackad efter 43 års lång och trogen tjänst på Kockums och chefen halkat på en tappad crème brûlée och på rena rama isprinsessemanér virvlat omkring i en piruett. Det roande minnet fick Gösta att skratta och skratta och till sist låg den griniga gamla gubbjäveln dubbelvikt på bänken och kippade efter luft. Pojken skrek något ohörbart och vaggade därifrån medan Gösta låg kvar och fnittrade som en förälskad tonårstjej.

När Gösta hade legat på bänken ett tag och samlat sig reste han sig upp och greppade den vita elfenbenskäpp som hans hustru Ewy inhandlat under en av alla sina glädjeresor till den Afrikanska guldkusten. Ewy var död nu. Men det var inte Gösta som bragt henne om livet, även om han haft flera anledningar till att göra det. Nej, hon hade trillat nerför trappan för ett tiotal år sedan och landat rakt på sitt nypermanentade huvud och den enda hon sörjdes av var ghananska Mbundo som fick en kåt, svensk klimakterietant mindre på sin kundlista.

Gösta lunkade sakta genom stan på sina sköra, åderförkalkade ben. Det var inte längre den stad han kände. Malmö hade sakta men säkert förvandlats till en fristad för samveteslösa snabbmatsterrorister som transformerade en hel generation ungdomar till apatiska soffpotatisar. När Gösta spatserade längs med gågatan och såg staden förfalla framför sina starropererade ögon insåg han att det banne mig var dags att agera. Hans hjärta pumpade fortfarande för staden, om än svagt på grund av den nyanlända hjärtsvikten. Gösta höjde blicken mot skyn och blickade bort mot Torson som slingrade sig mot skyn likt en gigantisk skampåle. Det var dags nu. Gösta var den enda som kunde rädda Malmö från dess undergång.



Den isande novemberkylan skar som en kniv genom de slappa artroslederna när Gösta nästföljande gryning skred till verket. Beväpnad med sin vita elfenbenskäpp och ett par nyinhandlade bouleklot linkade han ut i det slumrande Malmö för att totaldemolera stadens snabbmatsrestauranger. Första målet på hans ödeläggningsturné var Falafelkungens anskrämliga vagn på Stortorget - samma vagn som den orimligt tjocka pojken handlat sin snuskiga kikärtsrulle i dagen innan. Gösta höjde sin käpp och svingade den mot vagnens fönster som med ett ekande kras gick i tusentals bitar. Ett tillfredsställt leende spreds i hans rynkiga ansikte. Han hade aldrig någonsin känt sig så full av liv som nu. Gösta plockade upp ett av boulekloten, vägde det i handen och kände sig som en stereoidpumpad ukrainsk kulstötare när han vräkte iväg klotet mot Falafelkungens motbjudande nuna. Ett stort hål ersatte konungens stora kroknäsa och Gösta blev bara mer och mer uppspelt.

Med adrenalinet pumpandes i sin svaga gubbkropp höjde Gösta åter käppen och slog frenetiskt mot vagnen med en sådan intensitet att hans döda hudflagor yrde som konfetti i den karga höstvinden. Gösta var som i trans och armen vevade upp och ner med samma frekvens som vingarna på en kolibri. Vid det tjugonde slaget var den griniga gamla gubbjäveln så inne i demolerandet att han, i sin iver att krossa den hälsovådliga och fetmafrämjande snabbmatskulturen, helt missade vagnen och slog käppen rakt ut i tomma luften. Gösta, som hade problem med balansen, föll handlöst mot marken och det tog knappt en halv sekund innan hans sorgliga skapelse låg livlös på det smutsiga underlaget. Men innan Göstas mjälleksemsdrabbade skalle krossades mot de opolerade kullerstenarna hann han tänka hur förbannat retligt det var att han nu skulle hittas död intill en anskrämlig falafelvagn med särskriven meny.