Novell: Jag minns ditt ansikte

Jag minns ditt ansikte
varje detalj vill jag
glömma
spara

Jag stod utanför din dörr, tittade på ringklockan och stampade med fötterna. Mina fingrar kändes som istappar och gav mig nästan en vettig anledning att vänta ytterligare en stund med att ringa på. Det var tillräckligt svårt att bara vara där när det kändes som att det inte hade gått någon tid alls. Som om vi fortfarande var där och då. Jag minns den där kvällen. Jag tror att vi befann oss någonstans i åldern när man känner sig för liten för att våga erkänna sig som vuxen men för stor för att vara barn. Någonstans mellan att palla äpplen och plocka svamp. Jag minns men önskar att jag inte gjorde det. Jag försökte förtränga ditt svek, hur du flydde från sanningen. Från mig.

Jag minns ditt leende
som bara jag förstod
och min enda tanke
var att kunde inte jag få dig
skulle ingen få dig

När du öppnade dörren åt mig tvekade jag. För en sekund ville jag springa hem igen. Fly iväg med natten och glömmas bort. Men du bara log. Jag inbillade mig att jag var lika välkommen som då. Kanske hade all tid som gått raderats ut. Jag undrade om du mindes. Om du kom ihåg doften av vår och känslan av nybadad hud, om du mindes promenaden och stenen som gjorde att du snubblade och plötsligt var vi för nära varandra och mina armar och dina armar och våra läppar… Någonstans långt bortifrån hade ett rop hörts ”Elin och Sandra vad håller ni på med?” Och sen,

sen försvann du.

Jag minns din hud
dina läppar
och aldrig
har något smakat som du

Jag kommer ihåg när jag såg din bröllopsannons i tidningen. Den skrek på mig och jag tänkte samma sak som alla tänkt om mig. Att det bara är en fas hon går igenom. Kanske stämde det för någon av oss. Men hur jag än försökte kunde jag inte hålla mig borta från bröllopet. Mitt hat visste inga gränser och kanske var det redan då jag insåg det oundvikliga.

Allt det där tänkte jag att jag inte skulle tänka på när jag återigen såg dig. Att se dig igen kändes som att knuffas utför ett stup och inte veta var man skulle landa. Det hade nog alltid varit så när jag träffade dig. Fast nu visste jag egentligen. Kniven brände i fickan.

Jag minns sommaren
och maskrosorna som vi sparkade sönder
men vi tittade bort när de spreds med vinden
det var bra
för när du försvann
hade jag lärt mig blunda

Du kramade mig direkt och jag kände precis samma tusentals känslor som jag en gång alltid känt i din närhet. Du frågade hur jag hade det. Du undrade vad jag gjorde men jag tror snarare att du ville veta vad jag tänkte. Jag sa att jag hade det bra och allt det där som man förväntas svara. Du påpekade att ditt liv inte hade blivit som du tänkt dig och jag undrade vem fan som har ett liv som är som man tänkt sig det. Ett liv går inte att förutse ville jag skrika i ditt öra, men istället gick jag ett steg närmare dig och tog tag i kniven med ena handen.

En våg av upphetsning spred sig genom min kropp och jag tänkte att kanske, kanske var det här mer upphetsande, mer vackert än… Våra blickar möttes och jag tror du såg att det blixtrade till i mina ögon. Du blev nog rädd för att jag återigen skulle sabba din heteroillusion. Jag ville fråga dig om det. Den vanliga fegheten satt som en stock i vägen. Feghet är krossbart. Det är ditt hjärta också. Jag lyfte kniven.

Blodet spred sig sakta, över mina händer och allt kändes plötsligt smutsigt. Jag hörde ett skrik som lät för ljust för att komma från dig. Då kom insikten, det var jag som skrek. Det var jag som kände. Det var jag som blödde. Jag såg på dig, såg smärtan i din blick, som en spegel av all den smärta du gett mig. Blodet försvann ur mig och med det livet och du.