Nu får det vara nog!

Nu får det vara nog! Nu orkar jag inte mer! Jag vill inte, vill inte alls klämma in mig mer. Vill inte svälta mig mer! Vill inte tvinga mig göra saker jag inte tycker om mer.
Och det var skönt. Väldigt skönt. Så skönt att få skrika. Hon skrek lite mer av bara farten, hon skrek att hon inte tyckte om bananer men åt dem ändå för att de var nyttiga. Hon skrek att hon aldrig hade orkat fara till sälen för att åka skidor eftersom hon var så dålig på det och att det skulle bara kosta pengar – Men jag är inte mindre människa för det! Skrek hon i triumf, och det började så smått att kännas bättre.

Men sedan fick hon ångest igen. Dåligt samvete över att hon var en sån där som klagade på livet när det egentligen skulle vara så fint och underbart, en gåva hade någon sagt i ett svagt ögonblick.

Hon var tvungen att ta tillbaka alla sina hårda ord på berget. Och hon började be om förlåt.
- Men det finns bra saker också! skrek hon. Varma sommarnätter, dagar då jag inte behöver göra nånting, dagar då jag bara kan vara en stund.

Och det gick faktiskt att komma på fler bra saker med livet när hon väl ändrat inriktning och satsat på de positiva sakerna. Och hon kom upp i varv och det kändes ännu bättre så bra att hon nästan lättade från marken och svävade över skolgården och in genom fönstret där hon så många gånger suttit och haft ångest över att aldrig hinna. Men nu stod hon på berget och skrek ut allt hon hade i kroppen. Målet var att bli tom på allt.

Men mitt i en mening om hur underbart det var att få ta en dusch när man luktade illa. Hördes det:
- Håll käften nu för helvete! Vafan är det med dig? Rasten är slut för länge sen och vi har suttit och lyssnat till dig i en halvtimme nu.
- Förlåt viskade hon, blev osynlig och flöt ut på marken.