Ögonen är själens spegel.

En obehaglig känsla trycker på. Det är omöjligt att koncentrera tankarna. Bilderna av henne återkommer ideligen. Han hör hennes röst och hennes ord viska inne i klassrummets unkna luft.

Hon hemsöker mig, hon kan inte lämna mig ifred!

Svetten rinner och ögonen börjar flaska.

”Herregud, så varmt det är!” utbrister han.

Fröken öppnar tjurigt ett fönster, hon är arg över hans utbrott.

En kall vind sveper in i klassrummet. Han andas den friska luften, den fyller hans lungor och lättar trycket på hans dunkande huvud.
Skönt! Han slappnar av.

Lektionen tar slut och eleverna fyller korridorerna. Han sitter kvar. Äntligen är det stilla runt omkring honom, äntligen är han ensam igen. Han stänger ögonen och andas djupt. Han måste glömma. I alla fall glömma för dagen. Men vissa saker går inte att skjuta in i bakre delen av hjärnan. Vissa saker tränger sig fram igen. Detta är en av de sakerna.
Bilder av henne. När hon ler, när hon gråter, när hon skriker.. Han har nog sett henne på alla humör. Han tänker på hennes skratt och på första gången de träffades. Han tänker på deras första kyss. Han kommer ihåg hur bra deras läppar stämde med varandra.. Han blir varm när han tänker på deras första natt. Med nyfikna händer tog det på varandra. Allt detta är ljusa minnen, men plötsligt blir det mörkt.

Nu ser han en man, en kille i hennes ålder. Han är där, överallt, runt omkring, i HENNE!

Dunket i hans huvud återkommer. Han sväljer hårt. Denna bild är inte alls trevlig. Hatet uppenbarar sig åter. Samma hat som han kände då. Nej, nu kom det ändå. Bilderna från det han vill glömma, och radera från sitt minne! Han ser bilder på henne skrikande, eller är det han själv som skriker?

Plötsligt blöder hon. Hon ligger på golvet. Varför reser hon sig inte? Snälla, ligg inte dör! Snälla söta, säg något! Men varför säger du inget för? Tårarna rinner ner för hans stängda ögon. Hon låg ju bara där och hans skrik fastnade i halsen. Han såg på henne länge, länge fören han förstod.
En lärare kommer in i klassrummet och avbryter hans tankar. Han torkar hastigt tårarna och lämnar klassrummet. Klockan ringer och han blir ensam i korridoren.

Han står vid spegeln i den äckliga toaletten som luktar piss. Han studerar koncentrerat sitt eget ansikte. Han försöker se om han är förändrad, om det syns någonting annat på honom nu. Han koncentrerar sig om ögonen. Om ögonen är själens spegel, varför har han då så vackra ögon? Om det skulle vart sant borde hans ögon vara fula och visa ondskan i hans själ. Men det är vackra, stora och klarblå.

Plötsligt blir hans ansikte för mycket för honom, han vill inte se på det.
Med snabba steg går han ut ur toaletten och ut skolan. Ute är det kallt och hans jeansjacka är allt för tunn för dessa höstdagar. Han börjar gå mot busstationen, oftast brukar han gå hem, men kalla dagar som det här föredrar han en varm sittplats. Han är ensam på bussen, med undantag av en äldre dam som sitter längst fram.

Han ser ut genom fönstret. Träden är kala och gatorna är fyllda av blöta löv. Hösten har kommit. Han suckar tungt och drar sedan upp en bit av sina ärmar. Han ser på sin vänstra handled. Märkena han skar med kniven har börjat blöda. Det ser patetiskt ut och han börjar skratta lite tyst för sig själv. Vad tänkte han på när han gjorde detta? Ville han kanske härda, lida lite? För han försökte väl inte ta sitt liv ändå? Eller försökte han det? Han drar ner ärmen igen och ser ut genom fönstret.

Ja, hösten har kommit. Hon gillade hösten.