Oh My God.

Att religioner uppstått beror nog på att människor behöver någonting att tro på för att överleva; man är rädd för att dö, att allt är och finns pågrund av slumpen. Man vill ha en mening med livet, man vill/kan inte riktigt vänja sig med tanken att vi plötsligt kan dö, försvinna och aldrig finnas mer. Jag tror att själen är ett påhitt för att sudda ut den rädslan, men rädslan finns ändå kvar hos majoriteten.

Gud, för mig, känns ganska förvrängd. Min logiska sida säger starkt ifrån att Gud självklart inte är en långvitskäggig man, som sitter på ett moln i himlen och uttrycker kärlek och vrede genom förutbestämda öden och naturkatastrofer (etc.) samtidigt som Han besvarar bönetelefonen där den automatiska telefonsvararen inte fungerar...

Jag har läst någonstans att om man tänker positivt, händer det ofta(re) positiva saker. Till skillnad från när man tänker negativt, då händer det heller inget bra. Iallafall märker man det inte eller vill helt enkelt inte märka det, just för att man är så negativ.
En positiv inställning kanske är ett sätt att jämföra böner med? Man hoppas i princip, och tänker alltså positivt?

Gud skulle jag nog vilja jämföra med en kvarlevande och obesvarad hypotes, och Gud användes nog i början till egoistiska syften, som lever mer eller mindre kvar i vardagen.
För mig känns det ganska överdrivet att människor fullt och blint kan tro helt och hållet på det som står skrivet i Biblen, Koranen, Toran, Vesak osv. De skrifterna har hunnit ändras i flera millenium och det finns många som hunnit redigera och lagt till gömda budskap i texterna för sin egen vinning.
Man har gjort strikta regler som ingen troende vill trotsa. Hur många troende vill trotsa det Gud bestämt och gjort?
Jag tror att folk med både bra och mindre bra åsikter och värderingar har haft en hel del att säga till om däri.
Varför skulle tex. inte en brahmin, slags präst inom hinduismen, komma upp med kastsystemet och karma när han alltid haft chansen och dessutom vinner på det?
Och hur kan man kalla att följa en tro blint, för sin egen tro? Det är väl författarnas tro...?
Ett annat egoistiskt syfte till att man skapat Gud, är för att ha något som är större än en själv. Vi blir inte längre det mest intelligenta djuret på jorden, och kan då klandra Gud för det som händer. Vi slipper ifrån anklagelser, som växthuseffekten, istället för att ta tag i livet och ta egna ansvar för både sig själv och omgivningen.
Gud är missbrukad.

"Gör så mot andra, som du vill att andra ska göra mot dig" är verkligen en gyllende regel och handlar om empati.
Enligt min syn på livet ska man bara behöva ha empati för andra, och acceptera att alla inte tycker och gör likadant, för att samhället ska fungera betydligt bättre.
Alla är unika, automatiskt. Alla har olika mening med livet.
Vi har alla olika uppväxt, miljö, egenskaper, anlag mm, vilket skapar helt unika personligheter.
Det finns ingen allmän mening med livet. Det finns säkert minst 6 miljarder mål, och det är upp till var och en att sätta och nå dem.
Man borde göra sitt bästa på det man är bra på att älska?
Man ska vara lite egoistisk på det planet. Det är inget fel med det, bara man är egoist på rätt sätt.

Ja, om man nu avstår från det man älskar och vill i livet när man har chansen, för att man känner sig egoistisk, blir man väl bara deprimerad och kommer ingen varti livet?
Det kommer inte alltid en andra chans och det är alltid lätt att vara efterklok.
Genom "uteslutningsmetoden" kommer man fram till sin mening en dag, det är jag helt övertygad om. Man vet väl oftast vad man inte vill?

Förut trodde jag på reinkarnation, som är en ganska fascinerade, men otroligt ologisk, tanke.
(Men vem har sagt att alla tankar är logiska?)
Skulle vandrande själar finnas skulle personligheten dessutom ändå ändras, eftersom man får en ny uppväxt och ny miljö/omgivning.
Alla blir nollställda, jag tror inte att någon kan födas ond, eller god heller för den delen. Jag tror att om tex Adolf Hitler hade fötts i tex Sverige, som inte befann sig i samma ekonomiska situation som Tyskland skulle det som hänt aldrig hänt... eller så skulle en annan ilsken tysk ställt sig upp...som påverkats av situationen.

När man dör så vet jag att man inte försvinner.
Alla man känt i livet och då påverkats av en, mer eller mindre omedvetet, minns en och fortsätter att påverka andra, som i sin tur påverkar sin omgivning osv.
Nyckeln till framgång är kunskap, enligt mig, kunskap är makt, makt är inflytande. Inflytande är nyckeln till påverkning? Och tur är ett tillfälligt inflytande.

Men man kan bli ihågkommen både negativt och positivt.
Det finns ju både negativ och positiv kunskap. Kunskap att mörda, kunskap att livrädda, tur att vinna en miljon, tur/kunskap att sälja en miljon album...
Det jag tror på är, kort sagt, att leva sitt liv bara. Lev ditt liv så du trivs med det. Man ska inte skada någon mentalt eller fysiskt.
Genom att göra sig själv lyckligare blir man trevligare mot andra, så det är egentligen inte så egostiskt.
Det där lilla extra halvsekunds-leendet sprids till omgivningen.

Gud finns inte, enligt mig, alltså måste jag vara ateist. Men det är egentligen en väldigt ospecifik benämning på det jag tror och inte tror på.