Orienteringsprovet

Orientering är något som jag aldrig har lyckats bemästra. Hur mycket någon lärare än förklarar vad alla små symboler på kartan betyder, och att man ska snurra på den när man springer, så har jag ändå glömt bort allt när jag väl står där i skogen. Mitt lokalsinne är rent allmänt ganska osynkroniserat. Frågan är väl om det ens finns något överhuvudtaget, jag brukar mest gå på känsla. Det är ett under att jag blev godkänd på orienteringsprovet i nian, troligtvis handlade det mer om sympati än om min prestation (jag misstänker att samma sak gäller för träslöjden men det är en annan historia).

Nåväl. Min första tanke var att ta det lugnt och gå i sakta mak tillsammans med några andra från klassen för att slippa anstränga mig mer än nödvändigt. Taktiken fungerade ypperligt och kontrollerna kändes nästan löjligt lätta att hitta. Med mitt nyvunna självförtroende bestämde jag mig för att lämna gruppen och istället börja springa för att komma hem snabbare. Smart Jonas, den idén ska du en eloge för. Efter att ha plockat två kontroller på egen hand kändes det i alla fall väldigt lovande. Det kändes för bra för att vara sant. Det var det också.

Vid nästa kontroll blev det problem, stora problem. Där jag tyckte att jag kontrollen borde vara fanns endast skog och mossa. Jag irrade runt ett tag vid samma ställe för att sedan försöka tolka kartan annorlunda. Det tog inte så lång stund förrän jag irrat bort mig ordentligt och vart jag än vände mig om såg jag bara skog. Hundratals träd som liksom hånflinade åt mig och hoppades på att jag skulle ge upp och ruttna i skogen för att bli en del av deras kretslopp. Jag försökte tänka på vad Rambo skulle ha gjort i ett sådant här läge. Antagligen något i stil med att försåtminera hela skogen, bygga en koja och döda en grizzlybjörn. Och sådant tjafs hade jag verkligen inte tid med.

Istället valde jag en riktning på måfå och försökte springa i en någorlunda rak linje. Jag kom äntligen fram till ett ställe som jag kände igen, men jag mindes inte varför. En kontroll uppenbarade sig och jag blev själaglad. Fan, jag visste att hade varit på rätt spår ändå. Det var den första kontrollen. Den första kontrolljäveln som hade stått där alldeles i början av spåret. Precis som träden hånflinade den åt mig och jag kunde inte låta bli att sparka lite på den. Misshandla den lite och visa vem som egentligen bestämmer. Den fick minsann så den teg.



Det visade sig att jag var sist tillbaka, idrottsläraren som samlat in stämpelkorten hade packat ihop. Jag var sisådär 90 minuter efter alla andra. Till slut kom min idrottslärare ut från ett hus och berättade att hon hade haft planer på att skicka iväg en skallgångskedja. Tufft tänkte jag, men innerst inne kände jag mig mest värdelös och misslyckad. Det var nog det hon såg, det var dem där valpiga "jag börjar snart gråta för att jag är så dålig"-ögonen som fixade betyget. Bra jobbat Jonas.

Numera är det ingen som vågar skicka ut mig på något uppdrag i skogen längre, så som att plocka svamp eller blåbär. Åtminstone inte utan en GPS-sändare. Och matranson för en vecka framåt.