Oskyddad mot stress

Jag har skapat mig en egen sjukdom. Jag klarar inte av att hantera stress. När tiden försvinner och jag tvingas handla snabbt, tidsbegränsande och effektivt, så blir jag också en helt annan person. Jag blir så arg och aggressiv mot min omgivning. Tycker att minsta lilla ord som rinner nedför deras läppar är fel. Allt bara blir för mycket. För mycket för mig. Bägaren rinner över och jag hamnar i en helt annan värld, inuti mig själv. Som att i slow-motion handlöst falla ner i ett bottenlöst hål, omgiven av olika luftbubblor med alla mina inre funderingar och problem. Jag ser allt det som jag inte kan sätta ord på annars, men som jag är medveten om att det finns där. Det som hos kuratorn inte kan komma fram i annat än tårar, och vad hjälper tårar, när så mycket känns fel? Ingenting. Jag gråter ofta utan att det ger någon särskild effekt. Det känns lika naturligt som att klä på sig innan man går till skolan. Och vem gör någon större notis av att trä på en strumpa? Det är inget man tänker på, man bara gör det, och för min del ger såna saker inte den minsta smärtlindring. När stressmomentet sen börjar rinna åt sitt slut och jag klarat av de mesta av mina "uppdrag" drabbas jag alltid av ett extremt stycke av dåligt samvete. Känner mig dålig för mina handlingar och allt jag fräst ur mig utan anledning till en oskyldig själ som bara ville mig väl. Jag känner mig så dålig att jag bara skulle vilja ta tag i vodkan och supa mig så full att jag inte skulle vara kapabel till att känna smärta längre, och då skulle jag skära.

Det var så befriande, och det ökade självkänslan för en stund. Enda tills den dag då mina ärr och sårskorpor blev upptäckta. Då sjönk min glädjesten och jag blev tvingad till något jag absolut inte känner mig bekväm med, att behöva släpa mig till regelbundna samtal hos kuratorn, allt för att slippa bup. Att göra något som jag inte känner är nödvändigt. Alla mår vi dåligt ibland, det funkar inte att gå runder som på röda rosor och tycka att allting är för jävla underbart alltid. För det skulle också bli betraktat som en sjukdom. Men att just jag blir uppmärksammad bara för att jag råkat ta till några metoder som är utanför "ideallevnaden", det känns bara fel. Det finns så många därute som verkligen behöver den hjälpen som jag blir erbjuden, men för dom finns den inte inom räckhåll. Jag tycker att mitt liv har blivit så förstorat av alla. Dom förstår liksom inte vad jag vill, och vad jag känner om saker. Jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, aldrig ens försöka. Jag har så mycket glädje i livet som jag inte skulle vilja gå miste om. Det goda väger upp det onda kan man väl säga.. Jag gillar inte smärta i heller, det är där spriten kommer in i bilden.
Men rödglittrande glansigt blod, är fint. Jag pillar alltid upp sårskorporna, det sitter kvar sen jag var liten. Varje gång jag slog mig petade jag upp såren hela tiden och det har satt sina spår, jag har ärr överallt men det har jag inget problem med, det visar bara mitt liv som ett livligt barn. Jag har till och med minnen kvar ifrån vissa av ärren. Som att jag klämde mig i dörren och brände mig på spisen. Det är en del av mig och den delen vill jag inte ta bort. Om jag känner mig bekväm med mitt levande, varför trycka sig in och förstöra det för mig bara för att det är moraliskt fel? Att det enligt psykologer och mänskligheten är ett fel levnadssätt.. Alla har vi olika teorier om vad som är rätt och fel, och på andra områden har man rätt att få tycka och tänka som man vill. Men när det kommer till en sån sak som ’självförstörelse’ då har man inte längre den rätten att få ha kontrollen över sin egen kropp. Då är man inte längre sin egen,