På cirkus med Brittan

Om det inte vore för min kära granne i lägenheten ovanför så skulle jag antagligen aldrig någonsin fått stifta bekantskap med Britney Spears senaste album Circus. Att självmant slänga på skivan efter att ha genomlidit radioplågan Womanizer, med den mest enerverande refrängen som korsat mina trumhinnor, vore ju antagligen ett självstraff i stil med den där prästens piskanden i Da Vinci-koden.

Men förra fredagen runt tolvsnåret så bestämde sig i alla fall hon ovan där för att köra igång albumet på en ljudvolym långt över Hyresgästföreningens riktlinjer för ett trivsamt boende. Jag funderade ett tag på att mäta lite penis och pressa mina nyinköpta B&W-högtalare, men bestämde mig för att istället koka en kopp Earl Grey och bara sätta mig tillrätta och lyssna. Det är ju inte varje dag man bjuds på möjligheten att lyssna igenom ett helt Britney-album.

Circus är i alla fall så här efter genomlyssningen en fullt logisk titel. Inte bara på grund av den senaste tidens stojerier kring Brittan, med hårborttagningar och barnborttagningar, utan även för att det känns lite som att gå på cirkus när man lyssnar. Då tänker jag förstås inte på en vanlig traditionell familjecirkus med bröderna Bronett som manar till ”största möjliga tyyyssssstnad” utan mer på en sådan där gammaldags freakshow med skäggiga damer, tvåhövdade kossor, fakirer som stoppar upp svärd i ändtarmen och små siamesiska dvärgar som springer runt och kaskadspyr.

Motbjudande men ändå fascinerande.