Patrik 1,5

Först är jag obekväm, så ner i stolen obekväm. Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson ska inte kyssas, det är problem nummer ett. Sen ska de defintivt inte fortsätta pusslekarna ner i sängen och barhudade smeka varandra framför kameralinsen. Det bara går inte. Den avdankade och actionälskande polisen Benny från Kopps (2003) och den omänskligt kallhjärtade Otto från Onskan (2003) som äkta makar känns helt enkelt inte sannolikt, eller trovärdigt, och vid ett tillfälle kommer jag på mig själv nästan liggandes ner i biostolen med händerna för ansiktet. Men sen händer nåt som gör att allting förändras. Plötsligt handlar den regnbågsfärgade kärlekshistorien inte längre bara om två miss-matchade killar som hånglar i månljuset, utan om svåra livsval, gränslös barnalängtan och svårigheten att bli accepterad av sin omgivning.



Sven och Göran har precis flyttat till ett nytt område med pastellfärgade villor och Volvobilar på rad och drömmer mer än någonting annat om att skaffa barn. Lyckligtvis har de nyligen fått reda på att de blivit godkända för adoption, och som en skänk från ovan öppnar sig snart en möjligehet att få ta hand om Patrik, 1,5. Barnkammaren målas om och allting förebereds med största precision, men ett kommafel som hamnat fel i byråkratin gör att ingenting blir riktigt som de tänkt ... Istället för sitt efterlängtade kärleksbarn får det stackars paret (som dessutom börjat få allt färre inbjudningar till grannarnas trädgårdsfester) en femtonårig honomfob med kriminellt förflutet på halsen, och därifån går allting bara utför.



Ja, för Göran och Sven då alltså. För mig i publiken är det tvärtom precis här det börjar bli kul. Ella Lemhagen har tidigare gjort filmer som ”Tsatsiki, Morsan och Polisen” (1999), och humorn från den varma klassikern känns helt klart igen. Efter att Patrik klivit in i bilden blir allting liksom lite mer trovärdigt och dimensionerat, och jag glömmer med ens bort den omaka rollbesättningen. Börjar till och med tycka att den är rätt så söt. Sen hjälper det så klart till att alla – inklusive långfilmsdebutanten Tom Ljungman i rollen som den stöddige tonårsrebellen Patrik – gör suveräna individuella prestationer. Summa kardemumma: Se den!