Peace & Love 2007

Tisdag: Med en kundvagn "lånad" ifrån Kupolen fraktar vi vår groteskt stora packning över camping-åkern. Jag och mina tre brudar till kompanjoner stadgar oss under ett träd vid en dunge och börjar slå upp vårt överdrivet gamla tält. Det hade lika gärna kunnat stå "TILLHÖR SOVJET" med stora bokstäver över tältväggen, men istället sätter vi upp vår campflagga med tillhörande motto. "CAMP FESTIF - om man skulle gå och ta sig en drink?" med en liten dinosaurie i hörnet. En och annan människa till anländer till vårt camp och vi dricker lite varierade drycker och njuter av den medhavda bandaren. Jag drar på mig en rosa spetsmorgonrock, en rosaglittrig boa och det vinglas med ett vinglas när jag försöker sälja "småpojkar och småflickor" för 50 kr i timmen vid vårat tält. Hugh Heffner blir mitt alter ego den första kvällen på festivalen.

Onsdag: De medhavda knäckebröden, kexen och riskakorna inkl. ett mål mat varannan dag är tänkt som den enda födan under samtliga festivaldagar, allt för att kunna spara pengar och inte slösa på alkoholen. Men när vi ser dagens ljus genom tältöppningen kan vi ändå inte förmå oss att inte ta den mödosamma vägen till Konsum. Träffar människor jag känner där, hälsar och yttrar den utnötta "Kom förbi vårat camp senare". Vi köper sedan bröd och mjukost och sätter oss på en parkbänk för att njuta av frukosten, iklädda solglasögon. Mina egna slarvade jag bort i något tält kvällen innan så resten av dagarna får jag utnyttja mina vänner för att slippa demonstrera mina rödsprängda, trötta ögon. Resten av dagen spenderas vid tältet där vi hjälper en vän till mig att sätta upp tält, läsa tidningar och dricka. Natten blir inte annorlunda än den innan, men samtidigt inte alls likadan. Människor dansar, folk hånglar, några trashar tält, andra tar det lugnt vid sina tält och dricker öl. Det blir slagsmål, någon spyr, en kille springer naken över campingen, i ett tält sitter en kille ensam och spelar Leonard Cohen's "Hallelujah" på en akustisk gitarr. Punkarna lyssnar på glamrock och ur indiekidsens retrobandare ljuder "Boten Anna". Runt klockan ett tar jag mig ner på stan för diverse inhandling av diverse saker. Möter en tjej ur min klass, springer, snavar på trottoarkanten och vrickar foten. "Äsch, va fasen", tänker jag, "det går nog över". Haltar lite lätt tillbaka till campingen och har det himla trevligt (stillasittandes). "JAG ÄLSKAR FESTIVALER, SPECIELLT PEACE & LOVE" utropar vi gång på gång. Klockan 04.30 drar jag igen tältduken, medveten om att någon klättrar i trädet alldeles ovanför vårat tält.

Vårt camp med det fina parasollet, de fina människorna och det fula tältet.

Torsdag: "Jag hatar festivaler, jag vill åka hem". Morgonen är inte nådig på torsdagen. Med en fot som mer liknar en fotboll än just en fot och en huvudvärk som inte är av denna värld kravlar jag mig ut ur tältet likt en slagen hjälte i krig. Mina vänner hjälper mig till sjukstugan där de är snälla och söta, lindar min fot och ger mig en gudomlig alvedon. Hela för- och eftermiddagen tillbringar jag utslagen i ett förtält, ångestfylld och beende till högre väsen. Plötsligt kommer några tjejer som yttrar ordet "Resorb" förbi vårt tält och jag hajar till, ber till de högre väsena och blir lovad en. Känslan är övermäktig när jag känner den finurliga vätskeersättningen verka och äntligen kan jag börja koncentrera mig på banden som ska spela. Vi inleder med att se Salem Al Fakir, en lätt hyperaktiv liten lurvtuss som spelar mestadels peppmusik (så vitt jag kunde se). Efteråt tar jag det lugnt för att sedan kunna se Damien Rice. Har inte hört överdrivet mycket av människan, men har hört av andra att han är helt underbar, och bara att han kommit till Borlänge, Sverige är ju i sig väldigt häftigt. Den som hör "Blower's daughter" skulle inte kunna undgå att älska den vill jag lova. Utöver dem är Melody Club de enda jag ser. The tough alliance är lockande, men då kön slingrar sig otaliga meter utanför klubbscenen 45 minuter innan spelningens början struntar vi i det. Det känns väldigt irriterande, men samtidigt förstår jag att killarna inte skulle passa på en stor utomhusscen och försöker, ack så bittert, att vara glad åt de som lyckades komma in.



Fredag: På fredagen har vi faktiskt bestämt oss för att se några fler band. Ute i god tid är vi också, på grund av de väldigt enerverande köerna. Det visar sig att det bara finns två små ingångar för oss som förköpt och hämtat ut våra band, vilket skapar på tok för långa köer. Före vissa spelningar är jag ute i överdrivet god tid, och sedan får man ändå höra artisten eller bandet inleda sin spelning ståendes i entrékön. Vi inleder med att se Marit Bergman (som förvisso är klockan sju på kvällen, följaktligen kan det nog då inte räknas som så vidare stark inledning). I ett tillstånd av upprymdhet, förväntan och kanske lite rusning får vi syn på en kvinna som intervjuar folk med en kamera, och vi ber henne snällt om att också få bli utfrågade. Tyvärr är det något jag ångrar gravt när jag några dagar efter festivalens slut går in på en specifik tidnings hemsida. Hon lyckades åtminstone fånga den pose som kom att prägla hela festivalen för oss, den inte allt för okända "thums up"-posen. Marits spelning blir i vilket fall minnesvärd. Hennes fina gröna klänning och ståtliga röst för tankarna bort från det stundande duggregnet.

Marit Bergman

Av en vän får jag tipset om att se Detektivbyrån vilket inte kan ses som någon miss. De tre killarna spelar drömsk Amelie från Montmarte-inspirerad musik på allsköns instrument såsom speldosor, saxar, dragspel och leksakspianon. Lugna i sinnet drar vi oss sedan vidare till Slagsmålsklubben och kontrasterna är drastiska. Folk röjer som om det inte vore någon morgondag och männen med synthar blir fullkomligt dyrkade. Min vän släpar vidare med mig till The Horrors som ska vara som "Mando Diao, fast mycket bättre". De inleder med en Joy Division-cover vilket inte kan båda illa någonstans, dock drar jag och ballongfoten oss undan och en vilt främmande tjej drar med mig till Alice Cooper istället. Efter en stund inser jag att hon beter sig märkligt speedat och jag förflyttar mig till tältet där några kompanjoner befinner sig. Kanske blev det här den tidigaste av kvällarna.

Lördag: Men så mycket bättre jag mådde på morgonen. Sista festivalkvällen stundar och trots att vädret är en aningen för dåligt drar vi på förmiddagen, utan paraply, till Shangri-La (scenen, inte den fiktiva paradisplatsen i Tibet) för att spana in herrarna S-N-dubbelO-K. Hur bra deras musik nu faktiskt än är så måste jag leverera fjortisen i mig och säga att den bräcks av deras fördelaktiga utseenden. Och då gillar jag ju ändå Snook av bara attan, låt det säga en hel del. Efteråt ser jag slutet av The Plan och hinner bland annat höra "Let's leave" från en solglasögonsprydd Theodor Jensen. Jag klämmer mig sedan framåt mot kravallstaketet för att inte missa den enda spelning jag lovat mig själv att jag verkligen ska ha sett vid festivalens slut; Kristian Anttila. En och en halv timme spenderar jag sittandes längst framme, med X antal popare, läsandes en HBT-info-tidning. Bandet börjar soundchecka och människor börjar helt sonika att ställa sig upp. En tjej bredvid mig försöker med knuffar och armbågar mota mig bort från staketet och jag ler för mig själv för trängre lär det blir och trängre blir det. Jag minns bara lösryckta stycken ur själva spelningen men det var helt klart det bästa jag såg och jag är helt frälst efteråt. "Den svarta hingsten" kallar han sig själv, och mycket riktigt, han är klädd i svart från topp till tå, matchande de stora lockarna på huvudet, och han är även den som fått rykten om sig att ligga med allt som rör på sig. Jag och en vän till mig diskuterar det där i förtältet senare och vi kommer fram till att vi också skulle få ligga med allt som rörde sig om vi såg ut som honom, och även att vi utan tvekan skulle ta chansen. Jag äter även upp en av klementinerna som Kristian kastade ut under spelningen som jag lyckades fånga. Han gjorde en DiLeva helt enkelt.

Några av brudarna som levde och verkade i "CAMP FESTIF - om man skulle gå och ta sig en drink"

Vi har fått reda på ryktesvägen att TBA (To Be Announced) för kvällen är Lars Winnerbäck så vi sticker tillbaka till festivalområdet igen och där är människor i mängd. Jag tycker verkligen det visar prov på Peace & Love's storhet som arrangörer. Att ta in självaste Lasse Winnerbäck som hemlig artist bara sådär är väl inte något som de flesta "små" festivaler gör. Lite pinsamt är det att erkänna att jag inte såg några band efter det. Jag bangade faktiskt både Timbuktu och The Ark. Istället hittar jag ett gäng härliga tjejer som jag hänger med från galen natt till tidig morgon. Jag träffar någon tjej med stor sjal och vi kommer fram till att hon känner en vän till mig och vi konstaterar att världen är en bra liten plats. Har även en hemlig liten raid på kvällen som resulterar i att jag plötsligt sitter utanför tältet i talibanskägg och peruk. Och där, ensam utanför tältet en tidig söndagsmorgon, kan man nog säga att mitt Peace & Love 2007 tog slut. Iförd talibanskägg, med en partyödla på axeln, ett okrossbart vinglas i handen och solglasögon på sniskan.



Epilog: McDonalds dagen efter satt som ett smäck, som en skänk från ovan. Jag slarvade bort för mycket och fick ännu mer med mig. För mycket onödigt och mer mat än vi först lovat gjorde att kontot var alldeles för tomt när jag kollade det på Kupolen. Vi lyckades även ordna skjuts hem istället för att vänta på en buss i 6 timmar. Nu stundar Arvikafestivalen, men tack för i år Peace & Love, jag är säker på att vi ses igen.