Peace & Love 2008 – Hur bra var banden?

The Hives
Eldorado, 26/6 - kl: 19.30

Festivalpremiären för i år blev Fagerstabandet The Hives. Ett band som kommer från en av Sveriges mindre städer och har blivit superstora i hela Europa och framförallt i USA, men hur bra var dom egentligen på Peace & Love i Borlänge?

Jag kom några minuter sent men möttes av en stor folkmassa hoppande och svängande i takt till ett rejält tajt och enkelhoppat beat. Ska jag vara ärlig så har jag har aldrig riktigt fattat tycke för dessa välproducerade Fagersta-prinsar men idag fick deras medryckande riff mig att byta åsikt. Med ett självsäkert mellansnack drar de igång ett lika självsäkert gitarriff låt efter låt, och konserten blir bara bättre och bättre. Med grovt dalmål utbrister Pelle Almqvist (Lead-Vocals) ”Eftersom förra låten var så otroligt jävla bra, så vet jag inte vad vi ska ta oss till för att nå upp till detta” innan han drar igång ”Two Timing Touch and Broken Bones” som gigets utan tvekan bästa låt.

The Hives vet verkligen hur man levererar musik från en stor scen till en massa folk. Deras spelrutin lyser nästan lika mycket som hela ljusriggen tillsammans, men ändå känns allting så äkta. Pelle har total kontroll över publiken som fallit pladask för hans stämma och säkert skulle göra vad som helst för att få höra ytterligare en låt.

Tajta riff och bröstsmärtande baskaggeslag gör konserten till en perfekt inledning av Peace & Love 2008. Enkelt sagt; The Hives är grymma live!



Bästa låt: Two Timing Tuch and Broken Bones
Helhetsbetyg: 8½

Jason Mraz
Shangri la, 26/6 - kl: 21.00

Jason, pop/soul kungen från Virginia, USA, besöktes även i år av mycket folk (precis som förra året när han spelad på Stationsgatan) och större delen av Ovanbroparkeringen var full. Jag trängde mig in för att få en bra plats, men snart så insåg jag att det var för många som ville ha en så bra plats så jag förflyttade mig längre bak för att behålla luften i mina lungor och få njuta av musiken i lugn och ro.

När han äntrade scenen höjdes publikens sorliga röster till skrik, kungen hade anlänt. Men när han greppade gitarren och öppnade med en lugn och fin låt med enbart congas och bas som komp kändes det inte riktigt som publiken tog in honom i sina hjärtan.

Några låtar in i konserten kändes det som Jason och hans band blivit varma i kläderna och det började svänga riktigt ordentligt. Jag gillade vad jag hörde och stod och svängde lite lätt på huvudet i takt, det gick liksom inte att låta bli.

Men även om denna upplevelse var bra och musiken var härligt, trots att jag inte kände igen många låtar, så kändes det som att någonting saknades. Jason hade inte riktigt fångas publiken till 100% än. Han är bra, många lyssnar på honom men han har inte riktigt slagit igenom i Sverige än, bara radioplågan ”I’m Yours”. Tyvärr…

Bästa låt: Only Human
Helhetsbetyg: 6

Mando Diao
Shangri la, 26/6 - kl: 23.15

Min relation till dessa Borlängegossar är något speciell, både fysiskt och musikaliskt. Med att ha växt upp bara ett stenkast ifrån bröderna Noréns ytterdörr så har jag känt Gustaf (Främst Calle och Viktor) sedan barndomen. Detta gör att deras storhet för mig känns lite surrealistisk. Men musiken är för mig fortfarande mycket äkta!

Jag har sett Mando spela ett antal gånger nu, och nästa alla gånger på Peace & Love festivalen. Det har genomgående varit ett stolt och hemlängtansfullt mando som gått upp på scenen och visat vilken stad de egentligen kommer ifrån. Men i år var fallet annorlunda.

Jag är inget stort fan av senaste skivan och det känns som om de själva inte riktigt är det heller. Så kändes det i alla fall när jag stod och kollade på konserten. De öppnar med ”One Blood” som känns väldigt utdragen och den träffar inte riktigt rätt som öppningsnummer. De fortsätter och höjer ribban en aning men drar snabbt ner sig med att spela låten ”Dalarna” precis när de fått igång publiken som de brukar göra. Jag tröttnade faktiskt och gick efter ett tag, det har jag nog aldrig vågat göra på en Mando Diao spelning förut.

Mando tycker jag har gått från att vara en av Sveriges bästa liveakter till ett något avtrubbat band som inte riktigt tycker det är lika kul längre. Kanske det beror på att Gustaf har blivit pappa och har fokus på annat håll eller att Björn gift sig? Jag vet inte, men denna kväll var det tyvärr ingen fröjd att se Mando. Jag är besviken…

Bästa låt: Clean Town
Helhetsbetyg: 5

In Flames
Eldorado, 26/6 - kl: 00.45

Skivan som gick varm på högstadiet var In Flames – Reroute to Remain. Det var då jag föll på riktigt för det hårdrockande Göteborgsbandet. De har släppt tre album efter det men jag tycker inte riktigt de kommit upp I samma höjd, även om albumen varit bra.

Jag gick, för första gången I mitt liv, till konsertplatsen ca 50 minuter innan utsatt tid. Enbart för att få en bra plats där jag, kort som jag är, kunde se och höra bra men samtidigt inte bli ihjälklämd. När tiden var inne och scenen släktes ner hördes elektroljudet från introt av ”Cloud Connected” och det kändes rätt från första början.

Med en grym ljustekniker och häftig pyroteknik som grund, levererar Göteborgarna en grymt tajt hårdrock med både energi och spelglädje. Med avslappnad röst säger frontaren Anders Fridén ”Hej på er! Jag tog med mig några glada musikanter och en del bomber och eld. Hoppas ni gillar det!”. Och ja, det gjorde vi! De lyckades med en bra blandning av gamla och nya låtar med bomber och kanoner en efter en. Vilken show de gav oss!

Avslutningsvis spelade dem några äldre låtar och gav publiken vad de förtjänade. Sista refrängen på sista låten går en scentekniker fram på sidan och höjer armen. När han sänker den fylls himlen med rök och konfetti och som lite extra på detta kommer snart ett gäng fyrverkerier. In Flames var verkligen I lågor denna kväll. Jag är frälst…

Bästa låt: Introlåten Could Connected & Transperent
Helhetsbetyg: 9½ (bara för jag inte fick höra Black & White)




Millancolin
Shangri la, 27/6 - kl: 23.00

Det känns som vi alla väntat i flera år på att få se Millencolin dyka upp i den forna skatestaden Borlänge och riva av några gamla godingar. Men jag är inte riktigt säker på om Millencolins musik vi väntat på eller just bara storheten Millencolin. Det är lite ”bara för att” över att se dem nu när de äntligen tagit sig till Borlänge.

Men för att bortse från den förvirrande tanken så håller de faktiskt måttet. De öppnar starkt med ”Penguins & Polarbears” vägen till scenen fylls snabbt av springande supportrar som hamnat någon optimistisk minut efter. De fyller högtalarna med hitt efter hitt och den nostalgiska känslan gör mig nästan lyrisk.

De bjuder egentligen inte på så mycket show och inte så mycket överraskningar heller. Men intensitet och publikkontakt bjuder de på i mellan åt, framförallt gitarristen Erik Ohlsson. Deras framträdande känns bra, det bjuds på lite falsksång och lite otajta partier, men det är ju punk. Jag tyckte dom gjorde det cleant och enkelt, precis som Millencolin ska vara.

Bästa låt: Penguins & Polarbears & No Cigarr
Helhetsbetyg: 6

Kent
Eldorado, 27/6 - kl: 00.15

Jag bevandrade mig till Eldoradoscenen och hittade mig en perfekt plats ganska långt bak vid mixerplats. Det var mycket folk, men inte trångt. Stämningen i luften var något annorlunda än vad den brukar sådär strax innan en konsert. Detta skulle bli magiskt, det visste vi redan innan!

En stor scen, ett stort band och en magisk natt, det är helt enkelt Kent på Peace & Love 2008. Med en magisk ljusshow och ett rutinerat scenframträdande visar Kent hur det går till att fånga festivalbesökarnas hjärtan. ”Ville ni nåt? Det är bara å fråga, vi gör allt…”, säger Jocke Berg mellan två låtar. Och ja Jocke, ikväll gjorde ni allt, och väldigt bra!

Jag imponeras av att de spelar med en enorm scensäkerhet och rutin, samtidigt som de förmedlar känslan som alla väntat på. Jag imponeras av hur välgenomtänkt framträdandet är. Jag imponeras av hur bra ljusteknikern framhäver musikens hjärta. Ja, jag imponeras av Kent denna kväll. Tack!

Jag måste också lätta mitt hjärta och säga att jag faktiskt inte såg hela konserten. Efter ca en timme beger jag mig hemåt. Men inte för jag tröttnat på Kent, utan för jag tröttnat på värken jag har i ryggen. Tyvärr gör detta att jag drar ner betyget ett snäpp, men jag känner mig inte rättvis att dela ut en full pott när jag inte sett finalnumret.

Bästa låt: Alla
Helhetsbetyg: 9



De lyckliga kompisarna
Fantasia, 28/6 - kl: 22.15

Förväntansfull går jag ner för Stationsgatan med Fantasiascenen som mål. När jag går min slalomgång mellan alla de mångfärgade tuppkammarna så möts jag av ett skop av äldre damer och herrar, som inte helt otippat, också ska se DLK. Det känndes som om det forna Punksverige samlats på Stationsgatan för att få uppleva sina ungdomsidoler spela en absolut sista gång. Lite som om deras punkliv stått still ända sedan DLK gjorde sin sista spelning på Kafé 44 1997.

Men skit samma, vi är nu i 2008 och det återförenade DLK äntrar scenen med stora smilgropar och en enorm energi. Detta har de väntat länge på! Men så fort punken börjar sprudla ur högtalarna blir jag besviken. Det låter illa, Mart sjunger i fel tonart och det är bara allmänt otajt och fult. Jag sjunker ihop inombords och inser att DLK inte är vad de en gång varit samtidigt som de spelar sönder sina första låtar av framträdandet.

Men helt otippat kommer en vändning. Efter några låtar märks det att publiken tycker det är bra och det speglas tillbaka på scenen. Mart (bas & sång) hittar rätt tonart samtidigt som Jouni (trummor) spelar i samma takt som resten av bandet. Nu är DLK tillbaka på riktigt! De river av hitt efter hitt! Låter som ”Hockeyfrilla”, ”Dit kuken pekar”, ”Ölstugan som inte finns” tas väl emot av publiken och efter ett tag kommer den, låten som vi alla hoppats på: ”Borlänge”.

Mart briljerar med sin enormt breda stockholmska och tar till och med av tröjan en bit in på spelningen. Lite flummiga och de kanske inte är helt samspelta i mellansnacket, men det ser jag förbi denna gång. Alla har ju kul!

De fortsätter sitt framträdande med enorm glädje och Mart kan inte riktigt hålla sig för skratt efter varje avslag. Det märks att de längtat efter denna stund länge. Mot slutet av spelningen har jag hört att jag ville höra, de har tagit igen sig efter ”missödet” i början och vänt helt tvärt om. Jag kan inget annat än att tacka för en härlig och nostalgisk spelning… Viva la DLK!

Bästa låt: Troll och Häxor & Smet
Helhetsbetyg: 7