Peace & Love-special: Recension av Håkan Hellström

Beslutet om vilken festival jag skulle besöka i år föregicks av många månaders val och kval. Länge såg det ut som Hultsfred skulle dra längsta strået, men så en dag dök det upp 14 bokstäver på peaceandlove.se som förändrade allt. Så det är med ihärdigt trampande converse-skor och hela Amazonas fjärlisfauna i magen jag går in för att möta Peace & Love:s sista natt- och 031-estradören som jag älskar mer än livet självt. När Kaptens von Trapps mörka stämma äntligen ljuder över de tiotusentals trasiga festivalsjälarna känns det som Big Bang går av stapeln i min bröstkorg.

Så gör Håkan Hellström entré i sin finaste kostym, och liksom många gånger förr glömmer jag bort varenda tillstymmelse till bekymmer. Med hjälp av sin sagolika orkester lyfter han inledande Tro och tvivel till tyngdslagstrotsande höjder, och lyckas under den två timmar långa konserten få varenda låt att formligen sjuda av soul, passion och kärlek. Håkan kastar sig på scengolvet, får textrader som tidigare inte betytt någonting att betyda precis allt och bandet spelar som om deras liv hängde på det. Gitarristen Daniel Gilbert kunde lika gärna låtit fingrarna dansa över mina tårkanaler, och Labbe Grimelunds trumpinnar är som träpåkar mot ett hormonstint tonårshjärta.

Jag har många gånger svurit över det faktum att min ålder till viss del hindrat mig från att fullt ut uppleva Håkans sambaperiod, som jag i efterhand vurmat så gränslöst över. Därför blir min initiala reaktion då den lite dolda pärlan Sång i buss på villovägar 2007 övergår i Mitt Gullbergs kaj paradis:
- VA?!
När Finn slänger sig över sina congas, och det står bortom all tvivel att det faktiskt ÄR inledningsspåret på den Rio de Janeiro-doftande skivan Det är så jag säger det, ersätts förvirringen med ett öronbedövande:
- ….jaaaAAAAAAAA!!!
För varje febrigt blås i trumpeterna dunstar ännu lite mer sunt förnuft ut ur min extasdansade kropp, en av många gånger under spelningen då det känns som jordens dragningskraft faktiskt bara är i vägen.



Så älskade Gud världen att han gav till den Håkan Hellström. När resan genom Den Store Poetens alla universum når sitt slut, är luften tjock av känslor som får även de mest råbarkade Mötley Crüe-fansen att fatta varandras händer. Det är som att slå upp ögonen för första gången på två timmar. Eller som att ha haft färg-tv för en stund, men nu hastigt och olustigt tvingats tillbaka till någon slags sepiafärgad verklighet. Håret är på ända, kläderna halvt av och tårar trillar ner för mina svettiga kinder. Men det saliga leende som bosatt sig på mina läppar planerar att stanna. För en lång, lång, lång, lång tid.

Bäst: Tro och tvivel, Dom kommer kliva på dig igen, Kär i en ängel, Hurricane Gilbert, Bara dårar rusar in, Försent för Edelweiss, Nu kan du få mig så lätt… Finns det någon slags teckenbegränsning här?
Sämst: Ingen-fucking-ting
Fråga: Kan Håkan gå på vatten?