Peace & Love-special: Recension av Mando Diao

Det är mitt i juninatten när Mando Diao äntrar Peace & Love:s största scen, och de gör det med sådant osvikligt självförtroende, musikalitet och pondus att jag flera gånger under konserten vrålar till mina kompisar ”De är för bra, de är FÖR bra!”. Konserten inleds med besinningslösa Sheepdog, som varit extranummer på tidigare spelningar, och det säger en del om den explosionsartade stämning som råder när bandet spelar i sin hemstad.

Mando Diao angriper musiken brutalt, sliter den i stycken och slungar ut delarna rakt i ansiktet på publiken som vrålar ut sin förbehållslösa kärlek till svar. Borlängesönerna är så sinnessjukt tajta och sammanspelade att man får intrycket av att de smält ihop med sina instrument, att basen spelar på Carl-Johans fingrar och inte tvärtom. Det är ren och skär njutning att se och lyssna på.

Under den en och en halv timmes långa konserten leker och retas de med oss. Killarna vet att de har publiken runt sitt lillfinger, och vågar dra ut på ögonblicket innan explosionerna. Deras sammanbitna miner och lugn får precis motsatt effekt på andra sidan kravallstaketet, vi skriker mer och mer för varje sekund av tystnad. När bomben till slut detonerar och det hamras på instrumenten, vrålas i mickarna och slängs med luggarna är anarkin total.

Kvällens höjdpunkt infaller sig då en stilla basgång viskar sig igenom Borlängenatten. Jag gallskriker rakt ut när den eskalerar, samtidigt som de bluesiga trumpeterna får håret på armarna att resa sig. Älskade High Heels, låten jag velat höra live sedan jag var tvungen att lägga mig ner första gången jag hörde den. Det gör fysiskt ont, så bra är det. När sticket kommer och Gustafs basröst andas fram att det var så länge sedan han kände rysningar längs ryggraden tror jag att jag går sönder någonstans. High Heels has got me falling down on my knees, jo jag tackar ja.



När sen natt övergår i tidig morgon har jag sett en makalös konsert utförd av män som tar andan ur mig. Om man ska sammanfatta den med ett enda ögonblick vill jag ta er tillbaka till mitten av spelningen, när Gustaf och Björn ensamma kommer ut på scen med varsin gitarr för att framföra en smäktande version av Ochrasy. Björn får återigen visa att han utan tvivel har en av Sveriges bästa röster, och i frasen ”Now they come again all these soldiers without shame, dressed in black an equipped with fire” ringar han in allt vad Mando Diao är den här tumultartade juninatten. Där står de och ser svåra ut i svarta skjortor och jeans, två soldater som med ett beundrasvärt självförtroende får en publik på tiotusentals personer att äta ur deras händer. Det är kyligt i Borlängenatten, men just i den här stunden är jag lika varm som den aldrig avtagande elden i ögonen på Mando Diao.

Bäst: High Heels, Michel Jackson-hyllningen If I don’t live today than I might be here tomorrow och Mean Street som sjungs av en ovanligt glad och vacker Gustaf Norén.
Sämst: Speltiden kändes ack så kort.
Fråga: Kan man delta i Talang 2010 med förmågan att väcka tusentals männsikors åtrå bara genom att finnas till?

Inledande Alone With Molly/Sheepdog: