Perfekt och oförstörbar

Vita väggar. Vitt tak. Pipande ljud som irriterar mina tankar och nålar i armen som förstör min själ. Känslan av att vara perfekt, av att ha varit perfekt, sköljer över mig. Och du sitter där och håller i min hand, fast jag känner det knappt.

Det är som om du är rädd för att ta i för hårt, som om du tror att jag ska gå i sönder. Jag försöker fånga din blick men allt du gör är att dra dig undan, värmen från din trygghet försvinner.
- Hur kunde du göra det här mot mig? viskar du fram.
En tår rinner ner från ditt underbart vackra öga, ner mot dina ljuvliga läppar som det var alldeles för länge sedan jag smakade på. Jag säger inte ett ord, trots att jag försöker vill inte ett ljud komma från mina torra, spruckna läppar. Jag vill att du ska veta att jag gör allt för dig, även det här. Ens andra hälft ska väl vara perfekt, och det ville jag ju vara. Din perfekte partner. Någon du kunde vara stolt över, någon du kunde älska.

- Fan ta dig!
Orden svävar ut ur din mun och din hesa röst skär rakt igenom min själ. Jag blundar hårt och hör hur dörren smälls igen. En tår rinner ner längst min vänsta kind, nerför min hals. Det bränns, ditt oförstående svider mot min hud. Allt jag ville säga dig, allt jag ville göra för dig.

Och jag känner tomheten i min själ, i mitt hjärta, i min kropp. Varför förstår du inte? Madrassen jag ligger på är för tunn, jag känner sängens metallpinnar rakt igenom. Jag känner så mycket nu, så mycket att det gör ont. Jag vill kunna sitta igen, vill kunna orka gå hem till dig och knacka på. Orka slänga mig i dina armar och orka få dig att överskölja mig med kyssar. Livnär mig med dem. Det är inga kalorier, inget som sätter sig på kroppen. Men i hjärtat, värmen från dina läppar.. det var länge sedan. Varför kan du inte förstå!? Alla dessa krav på hur man ska vara, dessa ben man ska se, den vikt man ska ha. Varför kan du inte förstå, att allt jag någonsin gjort, har jag gjort för dig? Att jag bara vill få känna din kärlek. Få känna mig älskad utav dig.

Och det ända som kommer ur dig är hur jag kunde göra det här. Älskling, vadå, hur? Det var ju det här du ville, att jag skulle ha makt över mitt liv. Det har jag ju nu, eller? Att inte orka krama om den hand jag har i min, att inte orka röra mina läppar... att knappt orka andas.

Det var inte så här det skulle bli, tro mig. Nu. Ta mig bort från mina tankar som förgör mig. Hjälp mig. Ta mig bort, långt bort härifrån. Ta mig till din värmande famn och lena hud, din lugnande röst och dina mystiskt vackra ögon.

Det är det jag ville ha, det är det jag vill ha. Fast jag vet, det är för sent nu, du stängde dörren innan jag hann förklara. Du stängde dörren som var min ända väg härifrån, och du stängde dina ögonlock för du inte orkade se. Du orkade inte se sanningen och du orkade inte förstå.

Förlåt, älskade du, men jag ville bara bli - perfekt och oförstörbar.