Pusselbitar
Känslor är något väldigt intressant har jag börjat märka, allt jag någonsin har sagt har varit så mycket skit förstår jag nu. Jag har alltid varit en defensiv person när det kommer till känslor, visade knappt några känslor alls. Folk försvinner från mitt liv och jag går till mina lektioner samma dag jag får reda på att min kusin har dött som ingenting har hänt, visar inte ett tecken på att jag är ledsen och springer runt i skolan lika glad som vanligt. Tanken att ens gråt...
Känslor är något väldigt intressant har jag börjat märka, allt jag någonsin har sagt har varit så mycket skit förstår jag nu. Jag har alltid varit en defensiv person när det kommer till känslor, visade knappt några känslor alls. Folk försvinner från mitt liv och jag går till mina lektioner samma dag jag får reda på att min kusin har dött som ingenting har hänt, visar inte ett tecken på att jag är ledsen och springer runt i skolan lika glad som vanligt. Tanken att ens gråta hade aldrig kommit upp i mina tankar, varför ska man bli ledsen när någon dör, för att alla dör. Kan säga att jag tänker så fortfarande, men att jag inte ville gråta var inte för att jag ansåg att alla dör någon gång det var att jag inte ville visa att jag hade känslor. Har alltid vägrat tro att jag hade känslor ville alltid vara killen som var oberörd, han som var en sten för alla andra att stötta sig på. Den enda känsla jag visade eller acceptera att inneha var glädje, fanns inte en sekund där ett leende inte fanns på mina läppar.
Varit så hela mitt liv så länge jag började bry mig om tankar fram tills början av sommaren, jag blev för första gången ledsen av en anledning jag fortfarande inte är säker på. Alla dessa barriärer jag någonsin satt upp för mig själv, att skydda mig ifrån mina känslor, föll utan någon varning. Tre jävla veckor sov jag knappt något, bara liggandes svettig i min säng medan någon smörig låt från lugna favoriter spelades lågt i mitt rum och tänkte på livet. Jag grät något jag inte gjort på väldigt länge en av dessa sommarkvällar, det var då jag insåg att mina kusiner aldrig kommer att finnas i mitt liv längre och jag kommer få träffa de någonsin mer. Det hade gått sex respektive fem år sedan de försvann, men det var nu jag fattade på riktigt att jag saknade de. Kan bli berörd av minsta sak som får mig att tänka på de och kan inte längre hålla inne mina tårar som jag så bra kunde göra förr. Denna känsla av saknad har jag aldrig haft förut.
Har alltid försökt vara något jag inte är, en personlighet men ett annat beteende. Djupt under mitt beteende fanns min riktiga personlighet, som ett pussel där de bitarna inte passade och med hur mycket vilja skulle aldrig dessa två passa varandra. Det kanske är därför min barriärföll för det var en falsk pusselbit som aldrig skulle passa hur mycket jag ville. Jag har inte hittat min riktiga pusselbit än, men jag tror jag är på bra väg att bli hel.
