"Du känns lite Blondinbella"

Vilket ord som helst kan bli till ett uttryck. Det fick vi smaka på redan '06 då ordet "fett" slutade vara något man bredde på macken eller bar med sig runt magen och istället blev ett sätt att säga att något var bra. Även uttrycket ”att steka” blev på tapeten och var bland de hetaste aktiviteterna under den sommaren. Modejunkiesarna och deras polare pro-anabrudarna grät och mådde dåligt. Nu har de dock tagit ut sin hämnd i form av ett nytt, mer rumsrent uttryck.

För någon vecka sedan var jag i ett av Stockholms många shoppningcenter och skulle kränga på mig ett par tighta jeans på lår som både var ”feta” och som tagit del av ett leverne med mycket "stekt". När jag stod där och som bäst skulle dra upp byxorna den sista lilla biten över häcken hörde jag hur två unga tjejer fnittrade hysteriskt i provhytten bredvid.

Att döma på deras röster kunde de inte ha varit en dag äldre än femton. De trängdes i den minimala provhytten bredvid mig och hade säkerligen en av veckans bästa stunder ihop. De fortsatte att tjattra och det var uppenbart att den ena flickan höll på att byta om för att prova något tjusigt plagg hon funnit i butiken. Det blev tyst för ett ögonblick, var på hennes kompis bröt tystnaden med:

"Den känns lite Blondinbella"

Under mina nitton år var det första gången jag kände mig gammal. Jag hade inte den blekaste aning om vad tusan det kunde betyda. Var det bra eller dåligt? Syftade hon på att plagget var high fashion och såg dyrt ut (vilket är den stil Blondinbella själv verkar satsa på när det kommer till kläder) eller riktade sig kommentaren snarare åt Blondinbellas karriär och att plagget då snarare kändes professionell och lite "business"?



Även om jag faktiskt övervägde tanken att klättra upp på den lilla vadderade pojkvänspallen i hörnet av min hytt och titta in i deras för att fråga vad fanken de menade med det, så höll jag mig. Inte heller vågade jag när jag väl slitit av de strangulerande jeansen att ställa mig utanför och vänta ut dem likt ett rovdjur. Som den svenne jag är klädde jag istället på mig mina kläder, lämnade tillbaka de för små jeansen prydligt vikta där jag tog dem och gick vidare i shoppingcentret och med mitt liv. Trodde jag.

Så här i efterhand ångrar jag mig. Jag kan inte sluta fundera på vad flickkraken menade. Frågan härjar i mina tankar dag som natt. Den är med mig när jag vaknar och kvar när jag ska sova. Varför besparade jag mig inte denna frustration? Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara tog mod till mig och frågade?

För att kunna gå vidare med mitt liv bestämde jag mig att fråga den person som kunde svara på denna fråga bäst av alla; Blondinbella själv. Jag skickade iväg ett kort mejl där jag berättade om min fundering som grämde mig och vad hon ansedde om adjektivet "Blondinbella". Jag fick inte ens ett ynka litet tack för min fråga.

Sporrad av nederlaget bestämde jag mig för att inte ge upp. Blondinbella kanske hade övergett mig, men än fanns det hopp kvar! Följaktligen sände jag iväg min fråga igen - den här gången till Blondinbellas största konkurrent: Kissie.



Nu vet inte jag om det är så att Kissie varit en mycket upptagen flicka på senaste tiden (speciellt efter hennes uttalande om både NSF och homosexuella män som visade sig vara en mindre smidig kombo), men av någon anledning kände hon varken för att smutskasta sin konkurrent som hon visat stort intresse för att göra tidigare eller att svara på vad det skulle innebära om något kändes "Kissie". Således fick jag smaka på nederlagets bittra smak igen.

Mitt sista lilla hopp skänkte jag till Svenska Akademien en snorkall februarimorgon. Visste inte de, då visste tamefan ingen. Så här såg då mitt sista brev ut i denna sorgliga historia. Inte helt oväntat lämnade även dem mig i ovisshet. Ändå grämer frågan inom mig. Kommer jag någonsin att få veta? Hur är något som känns lite Blondinbella? Vet du?