"Min ungdom" – med Mary N’diaye
– Jag ville faktiskt bli frisör när jag var liten. Mamma bytte frisyr på mig väldigt ofta och i mellanstadiet fick jag till och med smeknamnet "veckans frilla" minns jag. Även om jag alltid älskat att sjunga så var musikkarriären ett intresse som kom mycket senare.
Hur gammal var du första gången du hånglade?
– Jag var faktiskt väldigt sen med att intressera mig för killar. Det blev inte mycket hångel för min del som liten. Jag minns att jag var den som fick vara vakt redan på dagis när de lekte "Mamma, pappa, barn" i kuddrummet – även fast det alltid slutade med att jag skvallrade för fröken eftersom jag alltid fick vara familjehunden eller nått, haha.
Vad för typ var du på gymnasiet?
– Jag var nog en kombination av cool och tönt. Jag gick på musikgymnasium men vågade inte sjunga på mina första sånguppspel utan rappade istället för att dölja min nervositet. Det gav mig kanske lite coolfaktor i början men när folk väl lärde känna mig trädde tönten i mig fram, sakta men säkert.
Vilka kändisposters satt uppklistrade på väggarna i ditt tonårsrum?
– Jag satte upp alla posters jag kunde få tag på och alla var gratisposters som kom med posten. Ena veckan fick man en Spice Girls-poster från Kamratposten, då hade man tur, men andra veckan kom en poster med en katt eller en jättegrön groda. Men allt åkte upp.
Du verkar alltid så glad och positiv i alla intervjuer. Har du aldrig tvivlat på dig själv och din förmåga att lyckas?
– De där dagarna av tvivel kommer och går och det har absolut funnits dagar då allt verkar gå emot mig. Vissa gånger har jag till och med tolkat motgångarna som tecken på att jag valt fel yrke och borde ge upp. Men så kommer nästa dag och jag påminner mig själv om varför jag gör det jag gör – jag älskar ju att drömma! Och snart är jag igång igen, mer säker än någonsin på min grej.
Du slog ju igenom i TV4:s talangjakt The Voice. Är det något du rekommenderar för unga killar och tjejer som drömmer om att bli artister, eller kan det vara farligt att kastas från tonårsrummet rakt ut i rampljuset?
– För min del var det helt rätt att vara med i The Voice då jag redan innan hade en väldigt klar bild av vad för typ av artist jag vill vara och vad syftet med mitt deltagande var. Det tar liksom tid att bygga en artist, det är inget som händer över en dag. För mig tog det ungefär fem år att bara hitta den genre jag är bekväm med idag och den lär ändras ytterligare med tiden. Så svaret på frågan är både ja och nej. Är man redo so go for it. Om inte, vänta, lär känna dig själv som sångare och artist, stå på lite mindre scener först och bygg upp en bra scennärvaro. Sedan händer det när tiden är inne.
Fler ungdomar:
Agneta Sjödin – Ametist Azordegan – Andres Lokko – Anneli Alhanko – Babben Larsson – Bosse Bildoktorn – Carina Berg – Cissi Wallin – David Fjäll – Dogge Doggelito – Filip Hammar – Fredrik Wikingsson – Fritjof & Pikanen – Hanna Hellquist – Hans Rosling – Henrik Fexeus – Jesper Rönndahl – Johan Glans – Johan SOL Stattin – Josefin Johansson – Kristian Anttila – Mackan Edlund – Malin Olsson – Marcus Birro – Margret Atladottir – Mark Levengood – Martin Melin – Mia Törnblom – Miss Li – Mårten Andersson – Patrick Ekwall – Rickard Olsson – Tobbe Blom – Zandro Santiago – Özz Nûjen
Vem vill du att vi frågar ut härnäst? Droppa ditt förslag i kommentarerna!
