"Vad vill du bli när du blir stor?"

"Vad vill du bli när du blir stor?". Kommer ni ihåg denna odödliga fråga? Jag minns den alltför väl. Jag minns också hur fantasin rivstartade som en söndertrimmad moppemotor när man skulle svara. Astronaut? Pirat? Actionman? Spindelmannen? Allting verkade så löjligt tillgängligt efter grundskolan: Vadå gymnasier och högskoleutbildning, om jag vill bli cowboy behöver jag väl bara åka till Vilda Västern och köpa en häst och två Colt Peacekeepers?

Min plan var följande: Gå ut ur grundskolan, gå till SJ:s huvudkontor och fråga om jag fick bli lokförare. Hur gick det annars till? Om jag bad snällt skulle jag säkert få köra X2000 istället för de vanliga tågen. Än idag övar jag med mina BRIO-tåg ifall att jag skulle få för mig att klampa in hos SJ, fast nu med vetskapen om att det nu finns ytterligare två livsfarliga konkurrenter om mitt drömjobb. Synd att dessa två råkar vara mina fyraåriga halvbrorsor, men de får bli konduktörer eller twittra åt SJ istället. Jag menar, med tanke på att jag har ungefär åtta år mer yrkeserfarenhet än dem förtjänar jag ju att dra i spakar och förverkliga barndomsdrömmar i förarhytten.

Långsökt skämt åsido. Om man vill få jobb idag räcker det inte riktigt med att ha lekt med trätåg och ber riktigt snällt vid anställningsintervjun. Man behöver, utöver en avslutad gymnasieutbildning, några tidigare meriter och lite yrkeserfarenhet. Om man nu vill att ens CV ska se godtagbart ut för en potentiell arbetsgivare. Inga konstigheter, det ska jag inte gnälla om. Men låt mig introducera den stora paradoxen med svenskt näringsliv, ett moment-22: För att kunna få jobb måste du ha yrkeserfarenhet - och för att kunna skaffa yrkeserfarenhet måste du jobba.

Jag vet, jag vet. Kraven ska vara höga på arbetskraften, och livet handlar inte om att få allting serverat på ett silverfat. Men är inte ibland kraven nästintill orimliga? Ibland känns det som om att det är lättare att bevisa Guds existens än att få in en fot in i det svenska näringslivet som tonåring. Ta mina försök som ett exempel. När jag var femton skrev jag ut trettio kopior av ett innehållslöst CV. Efter två veckor var samtliga utdelade utan resultat. Jag minns att det inte var den tomma vinsten som sved mest. Värst var butikscheferna eller de andra anställda som muttrade samma mening varje gång de fick den där småskrynkliga A4:an i handen: "Vi lägger undan den här, och hör av oss om det dyker upp någonting" lät väldigt plötsligt i mina öron som "Vi slänger den här sekunden du kliver ut ur butiken, så hoppas vi att inte du ska störa oss mer".

När man läser rubriker om arbetslösheten bland unga så dyker det oftast upp kommentarer från vissa prozac-knarkande kulturtanter. Ni vet, kommunalanställda kvinnor i klimakteriet som heter Maj-Britt eller Inga-Lill och som anklagar oss för att vara lata och ansvarslösa. Klart att man blir provocerad, med tanke på att man har tillbringat all ledig tid åt att leta efter ett jobb och "bidra med lite nytta till samhället" istället för att ha varit framför datormaskinen och hållit på med "illegal nedladdning", eller vad det kallas nuförtiden. Men vet ni vad? Jag kan förstå dem. Först och främst eftersom Maj-Britt inte är, och kommer aldrig vara, en tonåring i dagens samhälle och därför inte förstå våra förutsättningar eller vår frustration. För det andra eftersom hon inte riktigt förstår att alla dessa "lata och ansvarslösa" är de som efter oberäknerliga försök har gett upp med att "bidra med lite nytta till samhället" eftersom ingen vill anställa dem. Och, för det tredje, utgår Maj-Britt ifrån erfarenhet från hennes ungdom, en tid då tonåringar och unga människor var eftertraktad, okomplicerad och lågavlönad arbetskraft.

Jag hatar mig själv för att jag skriver denna mening, men det var bättre förr. Min farsa har berättar hur han, i min ålder, kunde kliva in på NK och få sommarjobb samma dag - utan ett flashigt CV eller genom att ha fått allting serverat av pappas kompisar. Låt mig upprepa det där: Det fanns en tid då en vanlig sjuttonåring kunde kliva in i ett av Stockholms största varuhus, gå fram till den personalansvariga och bli anställd samma dag. Det fanns även dem som kunde ta ett sabbatsår och jobba på den lokala bensinmacken innan de inledde sina gymnasiestudier eftersom kraven efter en gymnasial utbildning fanns helt enkelt inte. "Skandal!" tjuter Maj-Britt. "Klockrent!" brölar jag tillbaka.

Pröva samma sak idag och du kommer att definitivt höra frasen "Vi lägger undan den här, och hör av oss om det dyker upp någonting" tätt följt av hånskratt. Oavsett om du tog med ett CV eller inte. Och vilken femtonåring skulle ens våga drömma om att jobba ett år innan han eller hon började gymnasiet? Finns det ens fortfarande?

Så vad var den avgörande skillnaden mellan då och nu? Rent nationalekonomiskt så befann sig Sverige kanske i en högkonjunktur och arbetstillfällen var inte direkt en bristvara. Eller så var det mindre byråkrati, vilket ledde till att det var lättare att anställa underåriga. Jag tror själv att arbetsgivarna helt enkelt var mindre kräsna och lite modigare då. Att anställa ny arbetskraft i dagens samhälle är en dyr investering, någonting man ogärna gör såvida inte man tjänar på det i längden. Vem skulle du anställa om du hade en klädbutik: En kille i målbrottet utan ett vinnarleende (eftersom hans mun är ockuperad av en tandställning) när man kan betala ynka 100 kr i timmen för en 23-årig glamourmodell?

Vi ska inte behöva leva i en tid där alla får sitt drömjobb som sextonåringar. Men samtidigt ska inte sextonåringar behöva leva i en tid där varje jobb är ett drömjobb eftersom det är ett jobb i sig. Låt mig härmed ge ett förslag till alla arbetsgivare, ansvariga politiker och Maj-Britts som aktivt läser UM: Sänk ingångslönen för alla förstagångsanställda som är under 18 år.



Ja, lugna och fina, låt mig förklara så kommer förslaget att inte låta lika provokativt som det gör just nu. Vad har vi kommit fram till hitills? Jo, att anställa någon ny är väldigt, väldigt dyrt. Att ens CV behöver/kräver yrkeserfarenhet. Att det är svårt att få jobb. Anledningen varför jag kommer med detta hutlösa förslag är att oavsett hur än hög lönen man får som tonåring än är, är det inte tillräcklig för att man ska kunna stå på egna ben och det är ett faktum. Om du är sjutton och jobbar är ju din lön mer som ett extraknäck än ditt leverbröd - en bonus vid slutet av månaden som du ska kunna köpa kläder och betala fikor för. Jag kanske är en ekonomisk party-pooper, men så ska det vara när man bor hemma hos sina föräldrar. Den främsta anledningen varför du jobbar i unga år - eller varför du vill jobba - är yrkeserfarenheten, meriterna och kontakterna du får. Det vill säga allt smaskigt på CV:t. Inte pengarna.

Med sänkt lön blir ung arbetskraft mer attraktivt på arbetsmarknaden, arbetsgivarna vågar anställa yngre arbetskraft eftersom de kommer att tjäna på det, vilket leder till att den unga arbetskraften kan få yrkeserfarenhet, vilket i sin tur leder till bättre, mer välbetalda jobb. Genom att sänka ingångslönen skapas en efterfråga som inte finns i dagens samhälle. Nej, jag vet inte hur lågt man behöver sänka lönen, det är upp till arbetsgivarna och facket att avgöra. Jag vet inte ens om detta kommer att fungera, men det kan väl ändå inte blir sämre än hur det är nu?

Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Lokförare känns numera som en omöjlighet, men jag vet i alla fall att jag vill leva i ett samhälle där ungdomar har det betydligt lättare att få ett jobb än vad det är idag. Mest för att folk ska kunna ha friheten att välja sitt yrke efter sin passion, sin barndomsdröm eller ett livslångt mål. Men allra mest så jag slipper höra min farsa muttra "Det var bättre förr" när han väl blir en vresig gammal gubbe.