"Varför fick jag en så dålig uppväxt?"

Mia Törnblom.

FRÅGA: Vad ska man göra när man kommit till den punkten i livet då man inser att allt man gjort hittils inte ens är värt att komma ihåg? Ens vänner är inte riktiga vänner, mamma har svikit och flyttat till sin nya pojkvän och här sitter man ensam, arton år gammal, och vill ingenting annat än att lägga sig ned under täcket och ligga där tills allt blivit bra igen.

Ingen har under dessa arton år frågat "Hur mår du?" och verkligen velat veta svaret. Det är bara en hälsningsfras för mig. Jag känner mig så ensam. Jag har aldrig sagt till någon att jag mår så här dåligt. Sumpat skolan har jag också gjort då det inte finns någon motivation alls. Ingen energi. Ingen glädje. Jag är bara så trött, så trött. Vill inte längre gå ut och festa på helgerna, blir bara irriterad på alla människor runt omkring mig. Jag har så mycket ilska inombords. Stannar hemma från skolan för att jag har en dålig utseendedag, vilket kanske är på grund av dysmorfofobi, inte vet jag, ingen har någonsin försökt hjälpa mig.

Det är bara så mycket. För mycket. Min självkänsla är noll och jag vet inte ens vart jag ska börja.

SVAR: Hej hej!
Tack för ditt mod och din ärlighet. Livet är inte rättvist, vi väljer inte våra föräldrar och ibland sviker de vuxna på ett sätt som inte går att förstå. Du är 18 vilket är ungt men samtidigt gammalt med tanke på allt du fått uppleva känslomässigt förstår jag att du känner dig trött, tom på hopp.

Du behöver hjälp att bena ut flera olika relationer och upplevelser du har så jag vill att du bokar tid hos någon terapeut eller liknande. Det går att hitta tillbaka om du vill och med hjälp, som du har det nu är inte ett alternativ. Ofta bottnar den typen av ilska du beskriver i oro och rädsla, du behöver hjälp att bena ut dessa rädslor så att du slipper vara så arg. Anledningen till att du är trött är att du går med konstant adrenalinpåslag. Det är som att vara i krig, beredd på att när som helst bli överfallen. Livet ska inte behöva vara en kamp. Det är din tur att få leva och ha det bra nu.

Kram Mia!

FRÅGA: Hej Mia!
Jag är en 17-årig tjej som hade en väldigt jobbig uppväxt.
Min pappa var alkoholist och brukade slå mig, mina syskon och min mamma. Det är inte just det att han slog mig jag mår dåligt över, det är knappt att det känns att det spelar någon roll, utan jag mår dåligt över att han slog dom jag älskade.

Det kändes som om jag aldrig hade någon förälder som var där för mig och brydde sig om mig, mamma jobbade och när hon väl var hemma bråkade hon med pappa och var ledsen.

Mamma har lämnat pappa och ibland pratar vi om det som hände. Mamma har sagt till mig att han slog mig för att jag var så lik mamma, och att han aldrig riktigt gillat mig. Visst, jag var medveten om det men det kändes ändå jobbigt att höra det.

Under hela min barndom har jag känt att jag inte behövs och att jag inte betyder någonting, och nu, mer än sex år senare, har jag fortfarande dessa tankar och det känns som att eftersom mitt liv började så dåligt så kommer det inte bli bra. När jag mår dåligt över mindre saker som händer nu i livet brukar jag börja tänka på det som hände mig när jag var liten och då känner jag mig verkligen värd det dåliga som hände.

Hur kommer man över dessa tankar? Jag tänker alltid, "varför just JAG"? Varför fick jag en så dålig uppväxt, plus allt det dåliga som händer mig nu?

SVAR: Hej fina modiga du!
Till att börja med vill jag förtydliga vad din mamma försökte säga, anledningen till att din pappa slog dig och de andra hade ingenting med er att göra. Han har av olika anledningar aldrig lärt sig hantera sina egna rädslor och sitt eget självförakt och konsekvensen blev i det här fallet att han slog er. När det gjorde ont inuti honom så blev han utåtagerande. Det finns ingenting ok med det han gjort er men det är viktigt att du förstår att du inte har något ansvar eller skuld för att han gjorde det. Se det som att han är sjuk. Innerst inne förstår han själv inte varför han slår, ofta förklarar de här personerna att det svartnar för dem. Efteråt mår de så dåligt att de inte står ut och försöker rättfärdiga det hemska det gjort genom att skylla ifrån sig. Om du frågar en alkoholist varför han dricker så kan du få hur tokiga svar som helst – det var torsdag! Diskmedlet tog slut! Det var synd om mig! Jag var värd det! Dom bjöd mig!
Sanningen är att en alkoholist dricker för att den är alkoholist och inte kan låta bli.

Du har helt rätt i att det är orättvist att du fått vara med om så mycket hemska och svåra saker i din uppväxt, livet är tyvärr inte rättvist.
Samtidigt måste jag säga att de modigaste, klokaste, driftigaste och härligaste människor jag mött har ofta gemensamt att de haft svåra uppväxter som gjort dem starka och ärliga.

Det finns hjälp att få för barn som vuxit upp som du, det finns både behandling och självhjälpsgrupper där personer med liknande erfarenheter träffas och hjälper varandra att bearbeta det som drabbats dem. Jag vill uppmuntra dig att söka dig till dessa så att du kan vara med och påverka ditt liv och ditt mående i den riktning du vill istället för att fortsätta fara illa för att dina föräldrar inte kunnat ge dig det du behöver och har rätt till.

Det är orättvist men du har styrkan att göra det du vill av ditt liv, du är en överlevare och starkare än de flesta.

All kärlek till dig ifrån mig.

FRÅGA: Hejsan Mia :)
Jag går på en skola där det inte är så mycket tankar och sånt på hur man ser ut så mycket! Vilket givetvis är skönt. Men på något sätt känner jag mig ändå som att jag är lite "fulare" än andra.

Har du något bra tips på att få upp denna känsla mot något bättre?

SVAR: Hej hej!
Det är väldigt vanligt att känna som du gör, de flesta människor går runt i livet och är så där lagom självupptagna med sina egna utseenden. Min erfarenhet är att vi är ganska oärliga när vi gör det. Vi tittar på någon annans näsa och tänker, "va fin den är – min är så ful". Sen byter vi person och tittar på henne rumpa och tänker "wow – min är för platt eller stor eller liten". Så där håller vi på, vi jämför oss med olika delar av andra när den enda vi ska utgå ifrån är oss själva. Det går att lära sig tycka om sin kropp som den är, det tar tid och det krävs övning men det går. Och helt ärligt, det är lika bra att du börjar öva redan nu för du kommer inte vakna upp en dag och helt plötsligt bo i någon annan kropp. Sen har vår känsla inför vår egen kropp väldigt sällan med verkligheten att göra. Jag har träffat många extremt vackra personer som hatar sig själva sen har jag flera vänner som kanske inte skulle klassas som vackra när vi ser till ideal och så men de personerna gillar sig själva vilket gör att det på något sätt lyser om dem och de blir vackra.

I min bok "Du äger" har jag övningar du kan göra om du lära dig att acceptera och tycka om din kropp som den är. Jag ser till att du får en om du vill.

Kramar!

FRÅGA: Hej!
Jag är en kille på 14 år och går i åttonde spåret. Sedan jag gick i sexan har jag känt mig tom på kompisar. Det är svårt att förklara, jag har många kompisar i skolan men inte utanför. Jag vill hänga ute på kvällar med kompisar men jag känner att jag vill inte va med nån av de jag har. När jag har nån kompis hos mig känner jag bara att jag längtar tills han går. Samma sak om jag är hos nån. Jag förstår inte vad som är fel, de flesta är ju snälla.

Jag känner att jag får dåligt samvete för att jag inte kan vara nöjd med mina kompisar jag har. Jag spelar i två band, och det funkar utmärkt när vi repar, men sen blir jag helt less på mig själv när man har dragit hem till nån polare och så vill man bara gå hem...

Jag vet inte vad jag ska göra. Det är jättejobbigt på en måndag i skolan och alla säger "vi hade så kul i helgen", medan jag liksom bara suttit hemma och inte gjort ett skit...

Hjälp!

SVAR: Hej hej!
Ett stort problem när vi växer upp är att vi inte själva får välja vilka klasskompisar vi har, vilka som bor grannar med oss. Inte heller kan vi helt och fullt välja vilka som spelar i vårt band. En av fördelarna med att bli vuxen är du mer väljer själv. För mig låter det som att du är lite rastlös och att du har fått för dig att det alltid är en liten roligare ”fest” någon annanstans vilket gör att du aldrig är närvarande. För mig är det det som är lycka – att jag är närvarande i det jag gör, med dem jag hänger med och så vidare.

För mig har det tagit tid att öva på att vara det, jag hade också en slags inre stress som gjorde att jag aldrig kände mig helt nöjd. Ofta satt jag och tänkte på annat när mina vänner pratade när jag insåg att det inte gjorde mig till en bra vän och det ville jag verkligen vara så började jag träna på att stärka min självkänsla och att vara närvarande och idag har jag mycket roligare även om det kanske inte hänt så mycket. Samtidigt är det ju så att i den tid vi lever i så är det väldigt många som har den stora delen av sitt sociala liv via nätet. Kanske kan du hitta vänner med mer liknande intressen som du har via nätet.

Kram Mia!

Nästa vecka publicerar vi fler av Mias svar!

Mia Törnblom är vägledare och föreläsare i personlig utveckling. I sitt arbete har hon väglett alltifrån företagsledare till ungdomar som farit illa – alla som har modet att våga förändra sitt liv. Hennes böcker "Självkänsla nu!" och "Mera självkänsla!" har blivit stora försäljningssuccéer, hennes föreläsningar är ständigt fullbokade.

Som unga får vi lära oss att vårda och träna kroppen, äta riktigt, göra läxorna och borsta tänderna. Men själens kondition talas det sällan om. Precis som med idrott och hälsa är det något man under uppväxten lägger grunden till för resten av livet, menar Mia Törnblom.

Med humor, övningar och exempel visar Mia Törnblom i boken "Du äger" hur man kan stärka sin självkänsla och bli bättre på att se sin del i situationer som uppstår i skolan, på fritiden och bland kompisarna. Ett tiotal killar och tjejer i 16–20-årsåldern berättar själva personligt och tankeväckande om sina åsikter och erfarenheter av att sticka ut, gå på nitar och till sist hitta sig själv.