Radiohead – In Rainbows

Bandet grundades när killarna gick i skolan tillsammans i Oxford 1986, i form av namnet On a Friday (vilket var den dag i veckan de spelade tillsammans). Skivbolagspress fick emellertid bandet att byta namn till det idag betydligt mer välkända Radiohead. Under karriären har de hittills levererat mångsidiga album och friskt växlat mellan indierock och elektronisk musik. På senare år har de gått mer åt det sistnämnda hållet (Amnesiac, Kid A), och på den nya skivan har de återigen blandat laptopsamplingar och gitarrbaserade melodier.

Skivans första spår, 15 step, är en rytmiskt utmanande inledning som drar tankarna till Idioteque (Kid A). Faktum är att det flirtas ganska friskt med deras äldre låtar, såsom Bodysnatchers, en ösig upptempolåt som påminner en hel del om The National Anthem från samma skiva. I övrigt består skivan av en del överraskningar: lågmälda gitarrer, ett introducerande av stråkar(!) samt trummor som här inte är särskilt framträdande. Nude är nog skivans starkaste spår, en intim och lugn låt som påminner om The Tourist från deras tidigare skiva OK Computer.

Radiohead har ofta fått kritik för att de ”tänker för mycket” när de gör sin musik. Jag har inte hållit med om detta resonemang tidigare, men det känns ganska träffsäkert och relevant när det appliceras på In Rainbows. Vissa låtar känns mest svåra och musikaliskt utmanande bara för sakens skull. Det här tillvägagångssättet gör att ingen låt riktigt sticker ut musikaliskt, eller blir så där kanonbra som många av deras tidigare album bjudit på.

Radiohead har ofta överraskat med nya inspirerande idéer, men på denna skiva klickar det alltså aldrig till särskilt nämnvärt. Jag själv tycker att mästerverket OK Computer liksom var kulmen i deras diskografi hittills, en rockig skiva, dock med klara influenser från andra genrer och med okonventionella rytmer och koncept. Men på In Rainbows är det just prioriteringen att skapa något annorlunda före något bra, oförmågan att bestämma sig, som drar ned den i musikens slentrianträsk.



Medelmåttigheten kan också bottna i att Radiohead släpper skivan utomstående från sitt skivbolag, och på klassiskt independentmanér tillåter fansen att ladda hem den gratis från hemsidan. Det finns tydliga idéer till bra låtar på skivan, men någonstans i produktionen faller det. Beror det på tidsbrist? Knappast. Avsaknad av talang? Uteslutet. Erfarenhet? Möjligtvis. Det här är första försöket av Radiohead att med egna ramar och tidsgränser skapa och släppa en skiva, och på samma ostrukturerat experimentella sätt som skivan låter – på samma sätt torde Radiohead ha arbetat.

In Rainbows är i sin helhet egentligen ingen dålig skiva. De som gillar de senare albumen mest kommer nog buga djupare för denna skiva än vad jag gör. Men saken är den att det här är ett band som gör mig mer kräsen än jag brukar vara, då de oftast släppt rent fantastiska, kreativt engagerande album. Och samtidigt är det såklart kul att våra kära britter experimenterar. Det är ju trots allt det som fått Radiohead att tilltala så många – variationen.

Radiohead, jag är säker på att ni har mer att ge än det här, och trots att det alltid är härligt när ni återvänder, önskar jag er bättre lycka nästa gång.