Rädsla

En ständigt återkommande känsla som ingen undgår. Många försöker visa sig tuffa på ytan, skratta åt hur andra reagerar vid faror eller obehagliga situationer, medan de i själva verket hånar andra för att inte visa sin egen osäkerhet. Rädsla och osäkerhet, två fysiska men likaledes psykiska känslor som går hand i hand. I dagens samhälle har många nya rädslor växt fram, speciellt för ungdomar.

Rädslor som för att inte passa in, osäkerhet vid umgänge med det motsatta könet, för att man ska göra bort sig inför dem man vill imponera på, sådana rädslor har alltid funnits men nu känner många unga allt större och större krav. Brydde sig någon om något speciellt klädmärke för femtio år sedan? Hade alla unga tjejer, och nu i allt större utsträckning killar, pressen på sig att likna fotomodeller eller skådespelare som ofta får jobb på grund av att det enda de tar hand om är just sitt utseende, medan tonåringar har ett helt liv att lägga grunden för; skola, fritidsintressen, socialt liv. Allt tar alltför mycket tid för att de tjugofyra timmar långa dygnen ska räcka till ett överdrivet användande av makeup och work-outs. Att inte passa in för att man inte klarar av att uppfylla dessa krav är vansinnigt.

En ”kändis” tränar för att hålla sin kropp inom dagens stränga ramar och regler, ofta varje dag. De äter även sådana dieter som växande ungdomar inte klarar av att utvecklas på. När de inte ägnar sig åt att anpassa sig till idealmänniskan så festar de eller umgås för att få publicitet och skapa nya kontakter med nyckelpersoner i mode/film och tyvärr även musikbranschen. Jag kan inte säga att inte även kändisar känner av pressen, det är ju just därför många av dem börjar använda droger eller krökar tills de stupar eller förstör sina karriärer, men om till och med inte de klarar av idealen, hur ska då en tonåring gör det? En femtonåring har inte tid med liknande aktiviteter. Inom media gäller oftast dessutom inte längre talanger vid utgallring av kommande stjärnor. Kontakter, utseende och att utrusta sig med vassa armbågar, det är sättet att ”komma upp sig”.

Rädslan för att inte lyckas, att man ska få underkänt i skolämnen, att man ska bli arbetslös i livet efter studenten i den hårda konkurrensen om jobb, att man ska bli utstött, att man inte ska lyckas med vad man vill med sitt liv, allt detta försöker man undvika med alltmer drastiska metoder.

Tjejer driver sig till sjukdomar som anorexia och bulimi för att hamna inom normen av ”vacker kropp”. Ungdomar skär sig för att de antingen faller under grupptrycket att det anses som ”häftigt” eller för att de anser så att säga att trycket inom dem sjunker, det känns lättare att få skada sig själv än att försöka prata ut om vad som finns inom en och skaver mot hjärtat eftersom rädslan för att bli förrådd eller bli tvungen att ta itu med det hemska inom en är alltför djup.

Allting handlar allt mer om status. Det är status att ha pengar, rätt skor, på vissa skolor bra, på andra dåliga betyg. För de med sämre ekonomi kan sådana krav verkligen förstöra ungdomen. Rädslan för att man inte ska ha alla statussymboler kan till slut resultera i ilska. Man gaddar ihop sig med andra för att i vrede försöka förstöra för dem som har det bättre, fått bättre begåvning, har mer pengar eller som är mer populära. Varför tror ni att det ofta är mobbaren som är osäker? För att han bakom lagret av tykenhet och våldsamhet som han spacklat på, egentligen är rädd. Rädd för att bli mobbad och tar istället den rollen själv. Visa dig tuff och cool, då blir du inte mobbad. Jovisst, det är väl en bra filosofi. Problemet är att vara tuff och cool nu för tiden tyvärr i många kretsar räknas till att vara olaglig och hätsk, gå emot föräldrar och förmyndare och förstöra för andra.

Det finns förstås de som klarar av det mesta, men vi är ju alla bara människor. Jag anser personligen att det är lättare att gå utanför mönstret än att kämpa innanför. Man får ta lite skit för att man anses udda men de flesta accepterar det, och det är väl tur det för jag kommer aldrig att anpassa mig efter de mått som ett samhälle av ytlighet och perfektionsträvan utgör. Jag vill bara, (som alla säger), vara mig själv, ägna mig åt vad jag vill och kämpa för vad jag måste eller står för. Mer begär jag inte än att få ha ett liv som inte befläckas av samhällets ideal. Jag lever som jag vill, halvt innanför, halv utanför normerna. Precis vad jag känner för alltså, vilket fungerar utmärkt för mig, orädd som jag är att trotsa de som vill bestämma över mig.

Nej, inte orädd, men modig nog att vara trotsig.