Rambo: De "gamla" filmerna

1982 kom filmen ”First Blood”, sedan dröjde det tre år innan uppföljaren kom, som fick titeln: ”Rambo: First Blood Part II” och tre år senare igen, 1988, kom den tredje filmen i serien som helt enkelt heter: ”Rambo III”. Krångligt? Ja hyfsat, och nu 20 år senare är det dags för Rambo 4. Nej just det, den heter ju bara ”Rambo”.

Men hur står sig de gamla 80-talarna mot den nya, och vilken Rambo-film är egentligen bäst? Här följer en liten genomgång av samtliga filmer:

*Spoilervarning*

First Blood - Det är lugnt i den lilla amerikanska staden, tills en dag då den lokala sheriffen börjar bråka med fel person, John Rambo. Han är en före detta Grön Basker som sett det värsta av Vietnamkriget och som numera lider av svåra minnen från forna tortyrupplevelser. Sheriffen behandlar honom orättvist och till svar slår han ner en hel polistation för att sedan fly upp i bergen och snart har han hela nationalgardet efter sig. Det blir coolt. Han kör cross, blir jagad av helikopter, gillrar fällor och visar sin stora kniv, jagar björn (med sin stora kniv). Ja man känner direkt att han är oövervinnlig, något som seriens viktigaste karaktär också snart bekräftar: Överste Samuel Trautman. Han säger så mycket coolt om Rambo att det är svårt att inte dra på mungiporna.

Trautman:

”God didn’t make Rambo. I did.”

”I didn’t come here to rescue Rambo from you. I came here to rescue you, from him.”

Trots att det är rätt ”corny” och paketerat i 80-talsaktig macho-action blir det ändå en bra film med spänning, bra miljöer och känslan av att allt kommer gå åt helvete. Det är utan tvekan den bästa filmen av de fyra, och det märks att ”First Blood” till skillnad från de andra filmerna bygger på en bok. Storyn känns mer uttänkt och komplex än i de senare delarna. Ta bara en sån sak som att Rambo gråter på slutet och bryter ihop i famnen på sin gamle överste. Starkt.

Det är konstigt såhär i efterhand hur Rambo blivit en förebild. Alla pojkar på 80- och 90-talet ville ha en Rambo-kniv, ett band runt huvudet och skrika och skjuta med maskingevär, men ingen har väl någonsin viljat vara totalt förstörd av krigsminnen. ”First Blood” berör ju trots allt ett ämne som är ganska allvarligt: soldater som efter kriget inte kan släppa våldet och blir instabila och tar med våldet hem. Men allt det där är bortglömt nu och minns man tillbaks på den brutala, coola Rambo som dödar var och varannan minut tänker man på del två.

Rambo: First Blood Part II – Vietnamkriget är slut sedan många år, men än finns det amerikanska fångar i landet som behöver John J. Rambos hjälp för att komma hem. Han blir därför specialinkallad och filmen visar snabbt vad actionfilm handlar om. Närbilder på muskler och såklart en ”nu laddar jag alla vapen och kollar så min kniv är blank och spänner alla bälten”-scen med små fina fetishklipp. Det kan börja.

I början av filmen får man reda på att Rambo hittills släckt 59 liv, något som sedan ökar i rask takt. ”Bodycounten” är grymt svår att hålla reda på med tanke på att han inte bara skjuter en och en, utan även spränger en hel by med civila samt bränner ihjäl några grupper med soldater. Han har många finesser och förutom den klassiska kniven får han här i uppföljaren också en pilbåge som han briljerar med likt värsta Legolas. Antar att det är hans indianblod som talar.

Men det är inte bara våld och död i del två - han träffar en kvinna också som han givetvis blir förälskad i efter hon räddat honom från de hemska vietnameserna och ryssarna som hjälps åt att tortera honom. Och när de ger sig på henne, ja då blir det personligt.

Trautman:

”If winning means he has to die, he’ll die. No fear, no regrets.”

”What you choose to call hell, he calls home.”

Rambo III – Frågan är: Hur snygg kan Rambo egentligen bli? Svaret måste vara: Det finns ingen gräns! Han ser starkare och starkare ut för varje film och här har till och med håret utökats en aning. Plötsligt känns Mel Gibsons frilla i ”Dödligt Vapen” som en välvårdad liten frisyr som totalt saknar den där ultimata ”renegade”-känslan som Stallones/Rambos svall besitter.
I början av filmen slåss John Rambo med pinnar. Det är hårt! Sedan får man reda på att han bor tillsammans med några fridfulla munkar, i tron om att han ska hitta sig själv. Det är djupt. Men snart är Trautman där och ber om hans hjälp; ryssarna ställer till med oreda i Afganistan och det kan man bara inte tillåta. Rambo avböjer inbjudan och säger att han har krigat färdigt. Så Trautman tar saken i egna händer, vilket snart leder honom rakt i klorna på de råa ryssarna och än en gång är det upp till John J att befria amerikanska fångar, något som vi vid det här laget vet att han gillar.

Det är skönt att Trautman fått en större roll, men som tack slutar han häva ur sig ”one-liners” om hur stark hans bästa soldat är. Det finns bara två egentligen.

Trautman:

”You don’t have to hunt him. He will find you.”

“God would have mercy, he won’t.”

Ett tag tror man att han inte ska döda så många i den här filmen, men desto närmre slutet han kommer, desto effektivare blir han och snart adderas ytterligare ett 40-50-tal män på hans samvete.

Jag tycker nog minst om ”Rambo III” får jag säga, dels för att det är så mycket helikoptrar i den vilket bara känns som ”Vi måste göra det fetare på något sätt. Släng in fler helkoptrar då, och lite tanks och sånt. Ja!”. Sen blir det lite väl larvigt att han ses som god och får en jättefin kontakt med det Afganska folket, de får en ömsesidig respekt för varandra och tänker man på hur amerikanerna härjat där de senaste åren känns texten i slutet fullständigt bisarr och ironisk: ”Filmen tillägnas Afganistans stolta folk.” Undrar just vad det hade stått om den gjorts idag: ”Rambo gillar egentligen inte terrorister.”?

Men som actionrökare har den såklart en hel del gott att bjuda på och när han i slutet sitter i en stridsvagn och kör ”chickenrace” mot sista bossen i hans helikopter, ja då kan man inte annat än att skratta och heja på den mäktige John Rambo.