REC: Burnout Paradise

Det är Burnout för mig. Ren urkraft i form av maffiga bilar som vrålar fram i sjukligt höga hastigheter och slutligen alltid möter ett våldsamt stopp i form av en brutal krasch. Snuskigt höga hastigheter och explosiva kollisioner ÄR Burnout-serien. Och så även seriens senaste del Burnout Paradise.

Vad som är nytt med Burnout Paradise är framförallt frihet. Frihet att ta sig var man vill i en stor helt öppen stad. Frihet att välja precis när, var och hur man ska möta sina vänner eller okända motståndare online utan att någonsin behöva stänga av spelet och bläddra runt i menysystemet. Allting är helt sömlöst sammansatt för att kretsa kring dig och din bil. Och det är en härlig känsla.

I Paradise City finns flera olika områden med varierande upplägg, miljö och förutsättningar för att antingen bränna loss ordentligt eller skapa stor förödelse. Utöver att fritt leta reda på gömda godsaker, samla poäng och slå diverse rekord går det när som helst att initiera det så kallade Showtime-läget, som är Burnout Paradise motsvarighet till seriens kännetecknade Crash-läge. När Showtime aktiveras släpper bilen från marken och man får istället kontroll över hur den studsar, flyger och kraschar runt i staden. Givetvis gäller det här att skapa så stora seriekrockar, ramma så mycket saker som möjligt och bara orsaka så stor förödelse det bara går för att uppnå höga poängrekord. Avsaknaden av det regelrätta Crash-läget, med specifikt uppsatta situationer som gav en lite pusslande känsla över sig, känns dock inte helt kompenserat av Showtime-läget. Faktum är att när man har skrapat ihop miljonbelopp i Showtime börjar man verkligen sakna möjligheten att avnjuta de finurliga Crash-situationerna tillsammans med kompisar i soffan.

Några kompisar i soffan lär man inte se mycket av i Burnout Paradise i övrigt heller eftersom det helt saknar möjligheten att spela mot varandra över delad skärm. Med tanke på hur perfekt anpassat den lekfulla och kaotiska upplevelsen är till att plocka fram en kväll i goda vänners lag känns det väldigt synd. Det vägs dock till stor del upp av onlineläget som är integrerat i spelet på ett så sömlöst sätt att Burnout Paradise nästintill kan benämnas som ett onlinespel. Precis som i Test Drive Unlimited åker man runt fritt i staden och kan bjuda in vänner eller starta ett onlinelopp när som helst med hjälp av några enkla knapptryckningar. Och att tillsammans med några goda vänner bränna runt i staden och leta efter galna stunt-platser, köra några lopp mot varandra eller bara se vem som kan krascha hårdast är fantastiskt underhållande på ett lekfullt sätt.



På samma sätt som online-läget så är även de event man vill ge sig i kast med integrerat i hela fria stadsupplevelsen. Vid varje ljuskorsning har man möjlighet att stanna och bränna lite gummi för att dra igång ett lopp eller liknande på plats. Det bjuds på vanliga race, utmaningar där man ska krascha så många motståndare som möjligt under en viss tid, tidsbegränsade punkt-till-punkt-lopp, stunt-utmaningar och överlevnadsinriktade lopp där man blir jagad av ett gäng illsinta bilar och ska ta sig helskinnad till målet. Allt detta sker fritt i staden och man blir aldrig begränsad till några specifika vägar eller områden. Det är denna frihet, och lekfullheten som följer med, som gör Burnout Paradise på många sätt till det bästa spelet i serien. Friheten kommer dock med ett pris och att tvingas åka genom halva staden för att genomföra en viss utmaning, avsaknaden av delad skärm och ett decimerat Crash-läge gör att upplevelsen inte blir så fulländad som den mycket väl kunnat vara.

Betyg: 7

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.