REC: NiGHTS: Journey of Dreams

Det finns nämligen ett hinder att ta sig förbi - den föråldrade presentationen. Idag är det dags att vakna upp och sluta drömma.

Av originalets tre nyckelpersoner verkar endast Yuji Naka och Naoto Oshima kommit till insikt. De var aldrig positivt inställda till en uppföljare och efter att ha sett Sonic Team förvandlas till en skugga av sitt forna jag har rädslan varit stor att en fortsättning aldrig skulle kunna göra originalet rättvisa. Man vill därför gärna tro att mycket stått på spel för Sega som nästan kört livmätaren i botten för vår kära blåa igelkott utan att ens visa en tillstymmelse till att kunna hitta en ersättare. Med Journey of Dreams hade Sega med hjälp av den tredje nyckelpersonen, Takashi Iizuka, kunnat visa var skåpet skulle stå och som följd fått originalets fanatiska anhängare att dra en lättnadens suck - de hade fått sitt älskade Sega tillbaka. Förstrött snubblandes över mållinjen börjar man dock fundera på var allt gick snett.

Näst intill maniskt klamrar sig Journey of Dreams fast vid det förflutna. Två drömmande barn som delar med sig av sina respektive livskriser, melodier som återanvänds och ett upplägg som utvecklats med såpass små steg att man undrar ifall det trots allt inte rör sig om en omarbetning av Nights into Dreams. Bossar, karaktärer och nivåer som maskerats och modifierats i hopp om att det inte skall bli allt för uppenbart att det bara handlar om variationer på något som redan har gjorts. För över 10 år sedan. Till och med kontrollen är någorlunda intakt och de som hoppats på ett innovativt bruk av rörelsekänsligheten i Wiimoten kan sluta hoppas här och nu. Om man vill kan man peka dit man vill flyga men med största sannolikhet är det den analoga styrspaken tummen landar på i slutändan. Det fungerar bäst så.



Ett par nyheter går det dock att finna i Journey of Dreams. När man inte flyger genom ringar längs de klassiska nivåernas utstuderade rutter är det aningen kortare nivåer med varierat upplägg man möts av - nästan som små minispel inklämda mellan varje världs inledning och avslutning. Man snubblar även över masker till Nights som vid bruk förvandlar den androgyne drömdemonen till exempelvis en delfin som obehindrat rör sig genom vatten – med andra ord som upplagt för att kunna återvända till tidigare nivåer för att finna hemligheter man tidigare ej kunnat nå. Mycket riktigt ges möjligheten men tyvärr i såpass låg utsträckning att det känns som utfyllnad likt den klichédrivna handlingen känns inslängd för att dryga ut speltiden. Oavsett vilket barns drömmar du väljer att följa står du troligen öga mot öga med ditt öde efter mindre än två timmar. Lägg till diverse föremålssamlande här och nivåresultatsförbättrande där, kan du alltid dryga ut speltiden med ännu ett par timmar men Journey of Dreams är och förblir ett ovanligt kort spel med nutidens mått mätta.

Det största problemet är emellertid varken konceptuella brister eller likheterna med föregångaren. Nej. Det största problemet är att där Nights into Dreams åtminstone kändes presentationsmässigt fräscht med dåtidens mått mätta känns Journey of Dreams som en mardröm och då spelar det inte längre någon roll hur lekfulla miljöer som målas upp och hur hejdlöst vackra melodier som ackompanjerar äventyret. Stundtals snackar vi texturarbete och polygonantal som möjligen hade imponerat under sent 90-tal vilket gör det helt oförsvarbart att spelet inte ens klarar av att rulla på i trettio bilder i sekunden utan att konstant bjuda på grava bilduppdateringsproblem. Det är därför inget annat än ett litet mirakel att alla dessa ofattbara missar inte gör Journey of Dreams till ett dåligt spel. Men fan ta er, Sega. Ni verkar ju inte ens ha försökt fixa dem.



En andra åsikt av Simon Hansson

När Segas drömdemon lyfte mot skyarna för första gången följdes denne av många nyfikna blickar. Många såg spelet som nästa stora steg för det japanska spelföretaget, ett steg som skulle lämna konkurrenterna kvar på marken långt nedanför och befästa Segas position som en innovativ aktör på spelmarknaden. Den hisnande frihetskänslan och den drömska sagostämningen blev huvudingredienserna i ett av Segas mest älskade äventyr någonsin, både bland speljournalister och spelarna själva.

Mer än tio år senare står uppföljaren Nights: Journey of Dreams klar och tillhör du dem som väntat troget på en hedersam uppföljare kan jag bara beklaga. Sega har säkerligen försökt efter bästa förmåga, men sanningen är den att de misslyckats med att skapa ett nytt mästerverk. Nights: Journey of Dreams rymmer ytterst få delar som kan kallas för riktigt magiska. Designen skiftar från att vara fantasifull i ena stunden (bossarna man möter) för att i andra stunder vara smaklös (snorungarna man styr), allt medan grafikmotorn blandar mäktiga drömlandskap med områden som ser ut att höra hemma hos ett tidigt Nintendo 64-spel. Lika spretande känns spelkontrollen som ibland bjuder in på hisnande luftfärder för att sedan göra de allra enklaste manövrarna till ett helsike. Något som Sega lyckats med är däremot den mästerliga musiken som verkligen skapar en magisk stämning över spelet. De olika kompositionerna är både varierade samt effektfulla och gör att man oftast glömmer bort röstskådespelarnas pinsamma misslyckanden till att skapa liv i karaktärerna.

Sega hade drömmen om det perfekta spelet. Nights into Dreams gjorde ett mycket bra försök att nå hela vägen dit. Nights: Journey of Dreams slumrade till när det nått halvvägs. Allt till tonerna av Segas kanske allra vackraste musikstycken någonsin.

Simon Hansson: Betyg: 5
Tobias Söderlund: Betyg: 4

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.