REC: Sigur Rós – Með suð í eyrum við spilum endalaust

Með suð í eyrum við spilum endalaust

I musik finns det ofta en enorm kraft i det subtila. Och en lika stor charm i hur det liksom kombineras med motsatsen. Sigur Rós nya skiva känns som en perfekt dynamik på många sätt. Detta innovativa postrockband från Island lyckas fånga känslan av episk eufori bättre än något annat band, och man överröses ofta av explosiv musik. Men mellan varven fylls skivan av spår med sångaren Jonssis oskyldigt sakrala stämma. Skivans första spår, Gobbledigook, lyser av energi och fantasifullhet och fångar mig direkt. Och resten av skivan vägrar släppa taget. Från den meditativa Festival till den nästan överjordiskt mäktiga Ara Batur är jag som trollbunden till skivan. Sigur Rós har gjort det igen och med en ärovärd bravur som möjligtvis överträffar förra succén Tákk. Bandet har även lämnat deras stundtals väldigt mörka sound bakom sig, och den här gången ligger det en positiv ton över alla låtar. Och om förra skivan var ett försök att göra musiken mer melankoliskt rockig går denna oftast snarare åt det melodiskt popaktiga.

Skivan har på sina håll fått tvåor och treor i betyg, vilket jag har svårt att förstå. Anledningarna har ofta varit pinsamt banala: Jag citerar Håkan Steen, Aftonbladet (!): ”ett band som har låtnamn som Gobbledigook går inte att ta på allvar”. Vad Håkan Steen inte förstår är att Sigur Rós aldrig har handlat om att stirra blint på låttitlarna. För några år sedan släppte de skivan (), helt utan titlar och med tillhörande bok att skriva sina egna texter och illustrationer i. Det är helt uppenbart att det handlar om musiken, vilket givetvis all konst ska göra: fokuera på konstsartens själva byggstenar.

Með suð í eyrum við spilum endalaust är ett praktexempel på en skiva som växer med tiden. Jag lär mig uppskatta den mer och mer vid varje lyssning. Och återigen kan jag bara konstatera: Sigur Rós är dåliga på att misslyckas med att göra bra skivor.