Recension: Äta, sova, dö

Gabriela Pichlers långfilmsdebut "Äta sova dö" tar inte upp några tunga existentiella frågor, men lämnar dig ändå med sensmoralen från titeln när eftertexterna börjar rulla. Då har vi i nästan två timmar befunnit oss i ett litet skånskt samhälle där vi fått en inblick i 20-åriga Rašas liv. Från att ha ett bekvämt jobb på byns grönsaksfabrik blir hon varslad och hamnar i det svenska arbetslöshetsträsket. Möten på arbetsförmedlingen, CV-skrivande och övningskörning. Kan man skriva en smiley i sin ansökan? Varför måste man ha körkort för att få jobb? Vad har man för valmöjligheter om man inte vill flytta och ta ett jobb på annan ort?

Konstrasterna mellan olika människors verkligheter är för mig det som förgyller hela filmen. Informationsfilmen som de arbetssökande får se om det framstående arbetslivet i Skåne där alla lever lyckliga i alla sina dagar, i kontrast till det industrisamhälle utan jobbmöjligheter där Raša och hennes varslade kollegor lever. Eller Rašas vän Nicki som älskar att få jobba med djur och får ta ett jobb på ett slakteri.

Det dokumentära bildspråket fångar rätt känslor vid rätt tillfällen. Allt ifrån frustationen när man är den enda som inte blir kallad till en arbetsintervju, till det rörande förhållandet mellan Raša och hennes ryggskadade pappa, som hon måste hjälpa till att försörja.


I början är det en stressig miljö med häftiga klippningar och snabba tramptag på cykeln, vilket förändras under filmens gång och till slut är många scener istället utdragna och eftertänksamma. Vilket återigen ger oss tid att tänka efter; vad går livet ut på egentligen? Äta, sova, dö? Eller ska man försöka ha kul också?