Recension: Arkanoid DS

Faktum är att Arkanoid kanske är ett av de mest klassiska spelen under 80-talet, ungefär lika klassiska som Atari-spelet det till största delen är baserat på (Breakout alltså). Spelkonceptet är lika enkelt i sitt utförande som Tetris och därför oftast även lika beroendeframkallande och tidsslukande.

I teorin känns Nintendo DS som ett perfekt format att krossa färgade klossar med – den är bärbar, har en rörelsekänslig skärm, dubbla skärmar, samt ett hyfsat bra onlinestöd. Men det är något avigt med att spela Arkanoid DS och för ovanlighetens(?) skull är det ganska lätt att stätta fingret på vad som är problemet. För det första är inte den tryckkänsliga skärmen någon direkt fördel. Jag spelar mycket hellre med styrkorset då det är mycket mer avslappnat eftersom man måste sitta lite avigt med handen för att styra med pennan så att man inte skymmer skärmen med handen.

Sen är det just de dubbla skärmarna som ställer till problem, ganska stora problem faktiskt. På grund av dessa finns det ju en död yta i spelplanen som procentuellt är ganska stor och när kulan kommer upp i höga hastigheter är det ofta man gör ödesdigra misstag på grund av att man inte kan följa dess bana hela vägen. Irriterande när det händer, även om man försöker anpassa sig och lära sig att försöka ignorera problemet.

För annars är Arkanoid DS ett kul spel, med högt utmaningsvärde om man ska klara samtliga banor, och därigenom låsa upp alla Quest-utmaningar, spelets enligt mig största behållning. Flerspelarläget är hyfsat underhållande, men inte på långa vägar lika bra som Tetris DS motsvarighet. Nej, det är själv man bör uppleva Arkanoid DS. Ensam, på sin toalett med all tid i världen.

+ PLUS
Utmaningen och upplåsningsmöjligheterna.

- MINUS
Formatproblem.

Betyg: 6 av 10
Hyfsad inkarnation av klassikern.