Recension: Bloc Party – Intimacy

Mycket tack vare sångaren Keles texter har Bloc Party lyfts fram som genier av engelska musikjournalister och de har till och med jämförts med klassiska 1700-talspoeter. De behärskar såväl punkrock som mastig arenarock och på alla deras album finns referenser från i stort sett alla decennier och genrer - från 80-talets Joy Division till 00-talets Franz Ferdinand.

Jag håller delvis med om alla lovord, men jag tycker även att de ibland kan vara lite för smarta och medvetna för sitt eget bästa, vilket inte minst märks på deras tredje album Intimacy. Och visst, all heder åt dem, de kunde gjort det enkelt och bara producerat arenalåtar som petar ner Coldplay från scenen, men vissa gånger blir de helt enkelt lite för experimentella och musiken blir spretande som en kluven bläckfisk.

Ett bra exempel är det inledande spåret Ares som låter som en korsning mellan experimentell rock och Beastie Boys lekfulla raplåtar, eller Mercury som blandar Chemical Brothers med tutande cirkustrumpeter. Det är aldrig tråkig eller slätstruket. Bra? Jag vet inte riktigt.

Men.

(Och det här är ett ganska stort men.)

Intimacy innehåller även spår som tamejfan är helt briljanta, spår där de får precis alla toner att stämma. Det finns ingen självklar hit som Silent Alarm hade This Modern Love eller A Weekend in the City hade I Still Remember, men balladen Biko, punkrocklåten Trojan Horse och den electropopaktiga Ion Square gör ensamma skivan värd att ha kvar i stereon till tomten knackar på.

Albumets absoluta kronjuvel stavas dock Signs. Här får Kele, ackompanjerad av en fyrtaktsbas och några klingande adventsbjällror, äntligen chans att använda sin skönsång.

Och återigen påminns jag om varför jag satt och höll med i de där högtravade lovorden.

Låtlista:

01. Ares
02. Mercury
03. Halo
04. Biko
05. Trojan Horse
06. Signs
07. One Month Off
08. Zephyrus
09. Talons
10. Better Than Heaven
11. Ion Square