Recension: Bon Iver – Bon Iver

Den amerikanska devisen ”When life gives you lemons, make lemonade”, sammanfattar mer än väl Bon Ivers debutskiva For Emma, Forever Ago. Samlingen av låtar som först bara var ett sätt för singer/songwritern Justin Vernon att bearbeta separationen från sitt ex kom senare att bli hyllad av kulturvärldens kritiker. Då var han en hjärtekrossad man med en själ så skir att han isolerade sig i en avlägsen fjällstuga i Wisconsin. Nu under veckan släpper han sin andra självbetitlade skiva, Bon Iver, som speglar en något starkare fasad, men fortfarande samma själsligt plågade man.

Skivan Bon Iver är inte ihopplonkad i någon liten timmerstuga med dammig spindelväv i hörnen och en urdrucken whiskey som enda sällskap, men den dystra stämningen ligger ändå kvar och omfamnar gitarrens mjuka toner. Istället är detta en snäppet mer upphottad och moderniserad version av den tidigare plattan med en del elektroniska inslag, som ibland är och nosar lite på det spejsiga 80-talet. Texterna handlar givetvis fortfarande om det allra mörkaste och tyngsta som finns i vår värld: en mans starka känslor.

Jag går med stora kliv in för att ge det fantastiska betyget 5/5 till Bon Iver, men tyvärr räcker inte prestationen riktigt ända fram. Varenda låt på skivan är helt klart fantastisk, men det finns ingen Skinny Love, vilket var For Emma, Forever Agos främsta storsnyftare. Alla spår håller en jämn och givetvis väldigt hög nivå, men jag vill ha den där låten som sticker ut lite extra över de andra och vrider ur mitt hjärta likt en blöt trasa och sedan slänger det för att lufttorka på ett rostigt diskställ i all ensamhet.


Utöver detta finns det dessutom ett till litet bryderi som känns gruvligt irriterande, och det är skivans sömniga omslag. Eftersom jag ändå är igång och spottar ur mig deviser, kan jag lika gärna nämna den som lyder: ”En bild säger mer än tusen ord”. Eller ja. Förutom den genomtrista akvarellmålningen av en granskog som pryder framsidan av detta fodral, där Vernon troligtvis hade som plan att förmedla ett djup som säger: ”Hej! Hallå! Minns ni mig? Jag är den där sorgsna killen som förändrade ditt 2008 med jordens mest ångestladdade album”. Men det håller inte. Istället sänder den torftiga bilden enbart ut en fundering om det möjligtvis är så att skivan innehåller en samling folkvisor från norr.


Utöver dessa små skitsaker är Bon Iver helt klart en förstklassig upplevelse som är till för att åtnjutas av den som älskar vackra melodier och hjärtskärande texter. Låt dig förföras av föreningen mellan helhet och splitter. Bon Iver har lyckats igen. Jag gråter – av blandningen mellan själslig smärta och njutning.