Recension: Cowboys & Aliens

En ensam cowboy (Daniel Craig) vaknar upp mitt i ingenmansland. Han är skottskadad, lider av total minnesförlust och har ett massivt järnarmband fastklamrat runt handleden. Efter att ha nitat ett gäng stöddiga indianjägare kravlar han sig in till närmaste saloon där det ganska snart står klart att det inte är något lyxigt Cartier-smycke som sitter runt hans handled utan ett utomjordiskt supervapen. Så långt: svincoolt!

Men sen vecklar Cowboys & Aliens ut sig till att bli en helt ordinär actionrökare. Inget fel i det egentligen, men jag hade i alla fall hoppats på lite mindre allvar och lite mer putslustighet. Med ett sådant briljant koncept som filmen faktiskt är – det är ju, bokstavligt talat, det bästa av två världar som möts - finns det massvis av utrymme att spexa till det rejält. Tänk själva vad festligt det hade varit om vi fått se Daniel Craig studsa upp och grensla en av utomjordningarna, skrika ”Yiihaa” och sedan galoppera iväg mot solnedgången!


Som actionfilm är Cowboys & Aliens dock stabil. Miljöerna är tjusiga, skådespeleriet tryggt och med undersköna Olivia Wilde (som även hon ser ut att komma från en annan planet) i uppställningen blir det omöjligt för mig att skjuta sönder filmen. Men det går ändå inte att komma ifrån att Cowboys & Aliens lämnar en fadd smak av besvikelse i mungipan.