Recension: Drunkboat

John Goodman som Fred Flintstones i filmen från 1994.

Det är lustigt det där, hur mycket man kan förknippa en skådespelare med en viss roll. Ta John Goodman. Hur mycket jag än försöker så kan jag bara inte skaka av mig bilden av Fred Flinta när jag ser honom. Mitt undermedvetna placerar automatiskt dit ett ludet leopardskynke, ett löjligt leende och en stor flintaklubba, och det finns inget jag kan göra åt det.

Alltså blir det väldigt svårt för mig att ta en film som innehåller John Goodman seriöst. Så fort han sätter sig i en bil ser jag hur hans håriga fötter sjunker genom golvet och börjar springa igång den. Och när han kliver in genom en dörr kvittar det helt vad han egentligen säger – allt jag hör är ”Honey, I’m home!”.

Så trots att Drunkboat är en jävligt dyster historia, som tacklar tunga ämnen som alkoholism och sönderslitna familjer, kan jag bara inte ta den på allvar. Allt jag sitter och tänker på är flintastek, stentrista vitsar och ”Yabba Dabba Doo”.