Recension: Haze

Lovande spel som Resistance: Fall of Man har inte lyckats leva upp till förväntningarna som PR-maskineriet skapat. Och med ständigt uppskjutna Killzone 2 har det, utöver multiformatstitlar som Unreal Tournament III, funnits få köpvärda förstapersonskjutare på marknaden. Med Haze skulle spelstudion Free Radical Design, med Timesplitters-spelen på meritlistan, bryta den negativa trenden – istället förtydligas avsaknaden.

I Haze får vi stifta bekantskap med nyblivna soldaten Shane Carpenter, vars dröm är att bekämpa världens ondska och bli utnämnd till hjälte. För att uppnå sina mål kämpar han för det goda i världen som soldat i företaget Mantel, men i konflikter och krig är inte allt svart och vitt, vilket Shane Carpenter upptäcker tidigt i Haze. För att sona sina brott väljer han att förråda Mantel och strida för rebellerna som försvarar sitt land.

Storyn och berättartekniken är de två inslag i Haze som Free Radical Design lyckats bäst med. Mellansekvenserna är ofta välgjorda, genomtänkta, och innehåller dolda budskap – tyvärr är resten av spelet inte lika polerat vilket raserar den allvarsamma stämningen. Dramatiska filmsekvenser följs av tragikomiska strider.

Har du tidigare spelat en förstapersonskjutare kommer du att känna igen kontrollsystemet i Haze. Med högra axelknappen avlossar du vapnet (vapenutbudet är standard; automat- och hagelgevär, bazooka, kulspruta samt eldkastare) och med vänstra kastar du granater. Ett inslag som varit omtalat inför spelets release är Nectar, som höjer stridsmoralen samt censurerar krigets råa verklighet för Mantel-soldaterna. Med drogen flytandes i blodet omges rebellerna av ett sken som underlättar när strider äger rum i tät vegetation, det blir dessutom lättare att sikta och man tål mer stryk. Men i praktiken är det ingen större skillnad att spela som armésoldat eller rebell. Faktum är att svårighetsgraden är ganska låg och något större behov av kraftfullare vapnen uppstår sällan - grunduppsättningen med automatgevär och pistol respektive kniv, beroende på om du är Mantel-soldat eller rebell, är fullt tillräckligt för att meja ned numerärt överlägsna fiendestyrkor.



Striderna i Haze kunde ha varit underhållande om Nectar-inslaget varit mer spektakulärt, istället får det klassas som en gimmick – än värre är att fiendernas intelligens är allt annat än hög. Mestadels kommer de blint framrusande och skjuts ned innan de utgör någon fara, och allt för ofta stöter man på handlingsförlamade soldater som inte reagerar förrän man tömt ett halvt magasin i bröstet på dem, och då har de redan påbörjat sin ryckiga dödsanimation eller fastnat liggandes en meter upp i luften genom en cementerad, uppenbarligen inte solid, vägg.

Tråkigt nog har Haze också frusit vid ett flertal tillfällen, vilket aldrig hänt på min Playstation 3 förut, och tvingat mig att starta om konsolen. Irriterande är bara förnamnet.

Flerspelarläget, du kan spela co-op med upp till fyra personer eller online, är det som räddar Haze från att hamna pinsamt lågt på betygsskalan. Det bjuder inte på något utöver det vanliga, sanningen är att det är föga underhållande och inte kan jämföras med betydligt mer intensivare Unreal Tournament III, varken i kvalité eller kvantitet, men skänker ändå produkten några extra levnadstimmar.



Haze hade potentialen att om än inte förnya genren, i alla fall bli den första konsolexklusiva förstapersonskjutaren till Playstation 3 värd exklusiviteten. Men trots ett ambitiöst manus och fräsch berättarteknik är spelets brister för många, uppenbara och återkommande för att ignoreras.

+ PLUS
Ambitiös story, fräsch berättarteknik, co-op för upp till fyra spelare

- MINUS
Kass AI, medelmåttig grafik, slentrianmässig bandesign, många grafiska buggar, upprepande kommentarer från stridskamrater, hafsig helhet

Betyg: 4 av 10
Ett hafsverk som hade mått bra av längre utvecklingstid.

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.