Recension: Max Payne

Max Paynes fru och nyfödda barn mördas. Han slutar sitt vanliga polisjobb och flyttar till cold case-arkivet där han jobbar på fallet i flera år. Ett spår leder honom att misstänka att en viss drog, Valkyr, tillverkad av läkemedelsjätten Aesir, på något sätt är inblandad. Drogen får användaren att se hemska saker, enorma valkyrior, mytologiska varelser som för de döda till Valhall. Men en på hundra gör drogen oövervinnerligt aggressiv.

Manuset frångår spelet kraftigt och är ett sorgligt storydrivet hopkok där karaktärer dyker upp utan anledning när de behövs. Det har heller ingen känsla av framåtdriv, förutom vid enstaka tillfällen. Regin är både förutsägbar och överdriven. Till exempel när Max återupplever ett traumatiskt minne och kameran panorerar runt hans plågade ansikte tills scenen tonar tillbaka till presens. Känns gjort. Och slowmotioneffekterna, som i spelet fungerade perfekt och hade en viktig roll, blir i filmen enbart tråkiga. Alldeles för utdragna och konstlade.

Yta före substans karaktäriserar över huvud taget hela filmen och den visuella stilen är dess enda riktiga höjdpunkt. Man har följt förlagan slaviskt och vissa scenerier har en kuslig likhet till spelet, så mycket att jag faktiskt log ett par gånger. Max rör sig genom sina rätta element: öde, nerklottrade tunnelbanestationer; fuktskadade hyreshus i slummen, bebodda av yrande Valkyrknarkare – utanför fönstret är det svart och kallt, men snöflingorna förvandlas till glödflagor i den drogpåverkades psyke och bevingade skuggor dansar sin dödsdans över väggar och tak. Allt är väldigt noir-mörkt och snyggt.

Men ni vet den där drömmen där man jagas av något och man springer och springer men benen rätas liksom aldrig ut och man springer som i sirap? Så känns Max Payne. Den kommer aldrig igång.