Recension: Melancholia

Den danske regissören har en förmåga att dela upp sin publik i två ganska jämnt fördelade älska- och hataläger. Med sin nya film Melancholia (släpptes på DVD 16/11) är han inte lika provokativ som vanligt, filmen är med Triermått mätt återhållsam och på intet sätt så extrem som förra filmen Antichrist var. Introduktionen till filmen är stämningsfullt filmad i ett slags rörliga stillbildsporträtt där vi får möta filmens huvudpersoner men också stifta bekantskap med Melancholia, planeten som hotar att kollidera med Jorden.

Efter detta får vi i första delen, kallad "Justine", följa just Justine (spelad av Kirsten Dunst) och man märker ganska tidigt att hon lider av en påtaglig mental instabilitet. Hon ska gifta sig med sin Michael (Alexander Skarsgård) på en stilig herrgård, full av släktingar och vänner. Justine kämpar för att hålla skenet uppe under bröllopsfesten men tappar hela tiden kontrollen. Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) fungerar dock som en hyfsat stabil plattform som tillsammans med sin man (Kiefer Sunderland) ändå misslyckas med att rädda Justines krackelerande bröllopsförsök.

I del två ("Claire") förändras rollerna något och mer fokus läggs också på den rent fysiska faran i filmen: Melancholia. Lynnigt rör sig planeten mot Jorden men ska enligt vetenskapliga beräkningar missa vår värld. Claire börjar tvivla och via diskussionsforum på internet skapar hon sig en mer pessimistisk bild. Självklart försöker hennes man lugna henne och plötsligt tycks också Melancholia avlägsna sig. Den djupt deprimerade Justine tvivlar dock på ett lyckligt slut och hennes mentala resa mot undergång, som löper parallellt med Melancholia (de står i mystiskt förbund med varandra), gör henne till den individ som är starkast när planeten får för sig att vända om mot Jorden igen. Nu är hon den lugna, och det hjälper inte ens att fly i någon av slottets golfbilar.


Hur slutar det då? Förintas verkligen vårt vackra hem? För åtminstone filmpubliken fungerar uttrycket "den som lever får se".

Filmen i sin helhet är fantastiskt vacker sett till foto och miljöer, till större delen inspelad i Trollhättan. Detta byggs dessutom upp av ypperligt skådespeleri från samtliga inblandade. Richard Wagners tunga musik, som präglar hela filmen, skulle lätt kunna bli överpretentiös med ett så ödesmättat filmtema. Men genom sin fingertoppskänsla lyckas Trier ta sig ur den fällan. Utan några större specialeffekter och bitvis långsamt tempo bjuder ändå filmen på bra mycket mer dramatik än de flesta Hollywoodrullar lyckas åstadkomma. Jag placerar filmen i kategorin mästerverk.