Recension: My Sassy Girl

Filmen är en amerikansk version av den koreanska succéfilmen med samma namn. Regissören heter Yann Samuell som med endast en film i bagaget åtog sig denna utmaning.

Filmen börjar med att huvudpersonen Charlie (Jesse Bradford), svärmorsdrömmen som precis flyttat till New York, säger orden ”this is the story of the first and only time I ever fell in love”. Tjejen som Charlie blir kär i heter Jordan (Elisha Cuthbert) och beskrivs på filmomslaget som ”galen”. Hon är inte sådär mysigt lite-smågalen-men-ändå-söt utan mer dricker-sig-full-och-gör-massa-konstiga-saker-konstig-och-är-allmänt-jobbig-galen. Jordan bestämmer sig för att hon vill umgås med Charlie som knappt har något val utan följer med henne på alla konstiga underligheter, som allt för ofta slutar med att hon däckar. Men tiden går och relationen mellan dem blir djupare och tillslut måste Charlie bestämma sig för om han kan hantera allt som Jordan innebär och om de ska kunna bli ett par.

Genom hela filmen hade jag känslan av att något större och viktigare skulle hända, spänningen byggdes många gånger upp utan att någonting hände och historien fortsatte att mala på.

DVD-fodralet gör inte heller filmen rättvisa då den verkar vara mycket bättre än vad den är. På omslaget beskrivs filmen som en systerfilm till komedin Mitt stora feta grekiska bröllop och man trycker på play i hopp om att bli genuint underhållen de närmsta 90 minuterna. Istället får man ett segt försök till komedi. Jag skulle omklassificerat filmen till ett drama istället, för inte en sekund fanns det något som kunde liknas vid en underhållande komedi. Istället får man följa en kvinnas tragiska liv och hennes försök att hitta sig själv



Jag gillar dock regissörens stilknep med att använda sig av lite animationer för att ge filmen lite djup. Detta är proffsigt gjort men fungerar bara som en småkaka när man är vrålhungrig. Den hjälper liksom inte.

Jag har dock inte hjärta att såga filmen helt ut, det finns säkert människor som uppskattar denna typ av film men jag är inte en av dem. Det finns ett par poänger men de är väl dolda bland snirkliga dialoger och udda kameravinklar. Kanske kan man med mer filmvana ögon se ett mönster, men för mig är filmen bara väldigt svår att förstå och ... ja, helt underlig.