Recension: Prince of Persia: the Sands of Time

Mike Newell, som regisserat Harry Potter och den Flammande Bägaren står för regin även i Disneys nya episka familjefilm Prince of Persia: the Sands of Time. Gyllenhaal (Donnie Darko, Brockeback Mountain) gör rollen som Dustan, den föräldralösa pojke som kungen av Persien räddade från gatorna. 15 år senare beger sig Dustan och hans två bröder iväg för att erövra Alamut, den heliga staden. Hans bröder säger sig ha bevis för att Alamut tillverkat och sålt vapen till deras fiender, något Dustan tvivlar på. När kungen kort senare dör under mystiska omständigheter så blir Dustan anklagad för mordet. Tillsammans med Tamina (Gemma Arterton), som är Alamuts prinsessa tvingas han fly undan sina bröders vrede. Med hjälp av henne gör Dustan allt för att rentvå sitt namn och samtidigt finna sin fars riktiga mördare.

Dock visar det sig snart att prinsessan Tamina är ute på ett helt annat uppdrag och det ställer Dustan inför en rad nya utmaningar. Frågan är om han kan rädda både sitt eget skinn och samtidigt hjälpa prinsessan behålla sin uråldriga hemlighet och uppfylla sitt nobla öde. Hur klyschigt det än låter så lyckas filmen med konsten att vara underhållande från början till slut.

Jerry Bruckheimer som producerat filmen är inte känd för att göra saker ”lagom” eller med måtta. Prince of Persia: the Sands of Time är knappast ett undantag. Musiken är pampig, kostymerna är designade till perfektion och storyn är en aning smäktig. Alltså precis så som det ska vara. Det som imponerar mest på mig med filmen är att handlingen och skådespelarna är mer i fokus än specialeffekterna. En egenskap som Hollywood varit snåla med de senaste åren, oavsett genre.

Relationen mellan Dustan och den envisa prinsessan är stormig och gnabbig ända fram till den första kyssen och dialogen är bitvis på gränsen till smärtsamt pinsam. Trots detta så levererar Prince of Persia precis vad som utlovats, en fullfjädrad familjefilm. Varken mer eller mindre och det behöver den inte vara.