Recension: Prodigy – Invaders Must Die

Prodigy var så balla och hypermoderna att jag minns att jag satt på pojkrummet och teoretiserade om framtiden när jag lyssnade på dem, ”Så här kommer nog all musik låta när jag blir vuxen”, och det var inte helt omotiverat Fat of the land jag demonstrerade min nya stereo med.

Det som i mina – och säkerligen miljontals andra små gossars – ögon gjorde gruppen ännu häftigare var deras punkiga nu-skiter-vi-i-allt-attityd. Smaka bara på Liams citat när han kommenterar Smack my bitch up i det gamla ungdomsprogrammet Bullen (faktiskt!):

“With the song named Smack my bitch up we were sure that no radio would play it, so we said that, well, let’s make a video that no one would show, but make a good one”.

Än idag tycker jag att Breathe är en av världens fräschaste låtar och att Smack my bitch up är en av världens mastigaste musikvideor.

Och så var det så klart dags för comeback 2009 - tretton år senare. Har de begravt stridsyxorna och blivit träffade av en stor inspirationsvåg eller har de helt enkelt bara slut i kassan? Det lutar åt det senare.



Jag kan inte låta bli att tänka att det vore otroligt uppkäftigt om de kom tillbaka som en elakare variant av The Justice och visade de stackars fransmännen vart skåpet egentligen ska stå. Letandet efter ljusglimtar blir desperat, jag vill att det här ska funka. Invaders must die, Omen, Colours, Piranha … alla låtar andas 90-tal på ett ganska snyggt sätt och det låter ungefär som det gjorde på den gamla goda tiden med punkgitarrer och speedade röster. Det är ju trevligt.

Men det är något som fattas.

Just det, bra låtar.