Recension: Radiohead – In Rainbows
 |
De något osedvanliga electronica-inslagen gör sig konkreta redan på första spåret, 15 Step, som till en början får mig att höja på ögonbrynen. Låten är monoton och lite spattig men så snart gitarrslingan kommer på förtjänar den sitt emblem som ett Radiohead-alster. Det känns som att In Rainbows använts som ett redskap till att proklamera att "detta är nyskapande". Vilket är lite tråkigt då det inte ger något vidare perspektiv. Albumet andas i ett kort ögonblick av pop-tendenser i samma anda som The Kooks. Man har med spåret Jigsaw Falling Into Place försökt vara lite experimentiell med ett hållbart resultat. House of Cards får mig däremot att undra när och hur playlisten hoppade över till Bruce Springsteens Human Touch. Ett, i min mening, mindre bra album signerat gamle Brucan. Trots det kommer jag på mig själv med att sjunga med i refrängen. Albumet är inte lika gripande som tidigare skivor men låtar som Nude och All I Need (med sina fantastiska tongångar och accelerando på slutet) är trots sitt låga tempo två förutsägbara hitlåtar och bidrar till albumets nimbus.
De monumentala slutklämmarna har gått och gömt sig och som inbitet Radiohead-fan smärtar det mig att säga att det men In Rainbows tycks sakna den sensmoral som präglat tidigare Radiohead-alster. Jag får känslan av att man låtit lyssnaren ta ansvar för att göra skivan optimal och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Höja ljudet? Lyssna igenom skivan ytterligare ett par gånger? I vetenskapliga termer är detta ett väldigt homogent album. Överlag är det bra. Inte storslaget, men långt ifrån dåligt.
Skivan släpps den 31 december i år, tills dess får ni nöja er med en försmak:
