Recension: Scream 4
Det finns få filmserier som ligger mig så varmt om hjärtat som Scream. När jag var 12 år var jag helt besatt av de här filmerna. Jag minns med ett leende det eviga sökandet efter VHS-kassetten av första filmen, som hade vit framsida med en stor, röd 18-årsstämpel. Detta var nämligen den 20 sekunder längre, ocensurerade utgåvan som var obligatorisk att se för en skräckfantast som jag. Det är som ni säkert förstår ren kärlek jag känner inför Scream. Visserligen blev jag, som...
Det finns få filmserier som ligger mig så varmt om hjärtat som Scream. När jag var 12 år var jag helt besatt av de här filmerna. Jag minns med ett leende det eviga sökandet efter VHS-kassetten av första filmen, som hade vit framsida med en stor, röd 18-årsstämpel. Detta var nämligen den 20 sekunder längre, ocensurerade utgåvan som var obligatorisk att se för en skräckfantast som jag. Det är som ni säkert förstår ren kärlek jag känner inför Scream. Visserligen blev jag, som de flesta andra, besviken på den väldigt hafsigt ihopskrivna tredje delen, som var tänkt att förbli det avslutande kapitlet i vad som i grunden var en otrohetshistoria som spårade ur fullständigt. Att en fjärde del till slut skulle dyka upp var väl dock i slutändan inte särskilt förvånande. Desto mer förvånande var det emellertid att det blev en fristående fortsättning snarare än en remake, som ju varit populära på 2000-talet. Hoppet trissades upp ytterligare då manusförfattaren till de första två filmerna, Kevin Williamsson, åter greppat pennan. Skräckfilmslegenden Wes Craven regisserar på nytt.
Så har man lyckats återuppleva serien? Jag tycker det, och det gör mig så oerhört glad. Att bygga historien både kring den trio som hade huvudrollerna när det begav sig på 90-talet – den ständigt utsatta Sidney (Neve Campbell), reportern Gale (Courteney Cox) och polisen Dewey (David Arquette) – och ett helt nytt gäng yngre talanger tillhörande min generation (bl.a. Hayden Panettiere, Rory Culkin och som hastigast, Kristen Bell), är ett vinnande koncept i min mening. Historien tar sin början i samband med att Sidney återvänder till sin hemstad Woodsboro som ett sista stopp på en bokturné, där hon står som författare till en självhjälpsbok om att bearbeta trauman. Någon iklär sig då den välbekanta Ghostface-munderingen och börjar ringa upp och ta död på vänner och bekanta till Sidneys kusin Jill (Emma Roberts) på de mest brutala vis. Någon tycks alltså vara ute efter nytt blod.
Det som gör att Scream-filmerna i min mening ställer sig över alla andra skräckfilmer är det faktum att de är intelligent skrivna och vågar driva med sig själva. Konceptet med att låta stora delar av handlingen kretsa kring att de nya ungdomarna själva är helt besatta av fiktiva skräckfilmsserien Stab, som i sin tur bygger på händelserna i föregående Scream-filmer, är väldigt fiffigt och även om vi såg det här greppet redan i Scream 2 drivs det till sin yttersta spets i den fjärde delen. Filmens tagline lyder ju: ”Nytt årtioende, nya regler”, och det är precis vad som gäller här. Tilläggas bör att det helt klart är till nytta om man sett de tidigare delarna. Referenserna till dem finns det många av, och man missar en del av charmen om man inte sett dem.
En relevant fråga är också: blir man skrämd av Scream 4? Efter en period med enormt tradig tortyrporr à la Hostel och femtioelva Saw-filmer, hade jag så sakteliga förlorat hoppet om att någonsin få bli skrämd snarare än äcklad av en skräckfilm. Det är därför befriande med en film som till stor del förlitar sig på gubben i lådan-skrämseltrick, även om det förstås stundtals vaskas blod och tarmar även här. Det blir dock aldrig på illamående-nivå som i Hostel, och det är skönt. Det är helt enkelt en traditionell tillbakagång till Scream-rötterna, med en hel del självironi och – för mig personligen – nostalgi så det skriker om det. Den kommer inte riktigt upp i briljansen vi såg i de första två filmerna, men flera gånger är den riktigt nära. Det räcker gott.
