Recension: Watchmen

Malin får alla svenska tjejer att stolt sträcka på sig i stolarna.

Vi befinner oss i ett alternativt 1985. Domedagsklockan visar på fem i tolv. Relationen mellan USA och Sovjet är spänd, upprustningen av kärnvapen länderna imellan får övriga världen att hålla andan. President Nixon har blivit omvald ännu en gång efter segern i Vietnamnkriget, allt tack vare Dr. Manhattan och hans superkrafter. De maskerade superhjältarna som under årtionden rensat bland amerikas avskum har blivit förbjudna enligt en ny lag och endast Dr. Manhattan och The Comedian förblir aktiva i regeringens tjänst. Rorschach, även han en tidigare medlem i den upplösta superhjältegruppen "Watchmen" förblir aktiv men jobbar på egen hand. När The Comedian blir brutalt mördad och polisen misslyckas med att finna ledtrådar fattar Rorschach misstanke om att någon försöker röja föredetta maskerade hjältar ur vägen, men vem och framförallt varför?

Jag har aldrig läst Watchmen i sin ursprungliga form, men kommer ändå snabbt in i storyn, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag sitter som klistrad i biostolen. De flesta skådespelare bjuder på ljumna prestationer. Att svenska Malin Åkermans roll är den mest omtalade råder ingen tvekan om. Tyvärr kommer hon inte till sin rätt som latexbeklädd superdonna och fungerar mest som ett kuttersmycke på denna mörka, våldsamma men alldeles alldeles underbara actionkavalkad.

Det är uppenbart att Snyder vill haka på den trend vi sett allt mer av de senaste åren, att återge en mindre heroisk sida av den klassiska superhjälten och han lyckas bra. För vad händer egentligen med en maskerad brottsbekämpare som lägger trikåerna på hyllan? Vi bjuds på en inblick i de avdankade hjältarnas vardag och trots de många hopp i tiden vi får hänga med på blir det aldrig rörigt eller svårt att följa. Det är grafiskt snyggt från början till slut och redan en kvart in på den nästan tre timmar långa speltiden står det klart att Watchmen inte är en actionrulle som alla andra.

Halvvägs känns det dock som filmen står och trampar lite för länge på samma ställe. För många frågor utan svar och lösa trådar som man känner bara trasslar till allt. Men då vänder det, luft blir till guld och filmen tar fart på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Mycket tyngd vill jag lägga vid grymt estetiskt tilltalande kameraarbete och specialeffekter som ger filmen extra djup tillsammans med noga utvald musik. När Simon & Garfunkels "Sound of Silence" dånar i salongen till bilderna av ett regnigt New York och the Comedians begravning är skvalpranden i ögat på översvämningsnivå. Kalkon-nivån däremot, den är maxad när vi kommer fram till den sexscen som utspelar sig på en eldkastande flygfarkost till en grungeversion av Leonard Cohens "Halleluljah".



Dr. Manhattan står på Mars tillsammans med sin gamla hjältekollega tillika exflickvän när bitarna börjar falla på plats. Hon försöker övertala honom att återvända till jorden och rädda mänskligheten från en säker undergång. Svaret han ger henne; "Existensen av liv är kraftigt överskattad" ekar fortfarande i mitt huvud när jag lämnar biosalongen. Det påminner mig om hur sorgligt dåliga vi människor är på att ta hand om varandra och planeten vi lever på.

Bortsett från ett fåtal mindre genomtänka scener skulle jag vilja beskriva filmen som magisk. En mångbottnad actionfilm som kanske inte lockar den mest hårdnackade fanskaran, men som tåls att ses om och om igen. Istället för frågan "Vem vaktar väktarna" undrar jag med skräckblandad förtjusning; vem räddar oss från oss själva?