Recension Xbox360: F.E.A.R. 2: Project Origin

Folk prisar Fears intensiva striderna, den kusliga stämningen och den välberättade handlingen, men hur jag än vrider och vänder på det blir det aldrig mer än ett kompetent actionspel i tråkiga miljöer som på ett dåligt sätt försöker växla mellan skräck och snabba strider. Nu när uppföljaren är här och jag återigen har försökt att bli livrädd av Almas försök att skrämma mig är det bara att konstatera att FEAR 2 förmodligen kommer att hamna i samma fack som sin föregångare.

FEAR 2 tar vid strax innan den enorma explosion som skedde i första spelet, en explosion som jämnade en hel storstad med marken. Som en ansiktslös och stum medlem i Delta Force har du som uppgift att arrestera basen för företaget som drog igång alla. Allt går självklart inte som planerat och efter att ha blivit inlagd på ett inte särskilt kosher sjukhus och blivit experimenterad på får du snart samma krafter som hjälten i det förra spelet, det vill säga möjligheten att sakta ner tiden. Denna effekt är, precis som i föregångaren, spelets gimmick och det kommer att användas flitigt genom hela äventyret. Tillsammans med allt blod och alla effekter blir därför striderna väldigt spektakulära och intressanta ur en visuell synvinkel. Det är svårt att inte le när en fiendesoldat blir sliten i stycken av en hagelsvärm.

Tyvärr finns det bara ett fåtal intressanta fiender att slåss mot vid ett fåtal tillfällen och de vanliga soldaterna blir snabbt förutsägbara och ointressanta. Inte ens extremt röjiga och roliga banor där man kontrollerar en stor mech lyckas ge spelet tillräckligt bra tempo för att det ska hamna bland de bästa i genren. Det är kul och på sina håll riktigt kul, men man bör vara medveten om att spelet inte passar bra för sträckspelande. Sen ska vi väl också nämna skräcken som förgäves försöker bryta upp tristessen i striderna. Problemet här är att få av skrämseleffekterna är särskilt övertygande och spelaren kommer snabbt lära sig att det som ser så hemskt och läbbigt ut i själva verket är fromt som ett lamm. Alma må se skrämmande ut men det är bara på ett fåtal tillfällen som hon kastar sig på en, och då är det bara ett trycka några gånger på en knapp för att bli av med henne.

Något som dock har blivit bättre och tillför stor skillnad jämfört med förra spelet är miljöerna. Till skillnad från de tråkiga, gråa kontorsmiljöerna från första spelet bjuder FEAR 2 på lite mer variation. Bland annat en skola och ett sjukhus ger lite mer färg åt de annars så identitetslösa korridorerna. Det bör kanske klargöras att spelet fortfarande har väldigt enformiga banor och designen på dessa är kanske inte den bästa, men anhängare av FEAR bör finna detta som en positiv förändring.



Vad gäller spelets flerspelarläge finns det inte mycket som skiljer FEAR 2 från andra spel i genren. Spellägena är rakt igenom ganska standard men jag fattade mest tycka för de vanliga deathmatch-varianterna och Armoured Front, där lagen slåss för att kontrollera specifika punkter på kartan. FEAR 2 siktar inte på att göra någon multiplayer-revolution, men det som finns här fungerar helt okej.

Det är svårt att kalla FEAR 2 för mer än ett bra actionspel. Det är inget sensationellt, inget otroligt eller särskilt engagerande. Striderna är spektakulära och häftiga men när fienderna, vapnen och miljöerna inte lyckas övertyga mig om varför det här är ett riktigt bra spel är det svårt att rekommendera det här till någon annan än fans av serien eller genren. Lättskrämda kan dock också hoppa på FEAR 2-tåget.

+ PLUS
Intensivt och brutalt. Kul i korta doser.

- MINUS
En ojämn kampanj som inte lyckas med skräcken. Ett identitetslöst multiplayerläge.

Betyg: 6 av 10
FEAR 2 är ett bra spel som hade kunnat bli så mycket bättre.

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.