Recensioner: Filmer med modetema

DJÄVULEN BÄR PRADA (André Vifot Haas)

Den pigga tjejen Andy (spelad av en hundvalpsögd Anne Hathaway) har nyss tagit journalistexamen och är redo att kasta sig ut i tidningsvärlden. Men att få anställning som skribent är inte det lättaste och hon tvingas därför ta omvägen via en sekreterarplats på det världsledande modemagasinet Runway. Ett jobb som inte alls är hennes stil.

I stort sett hela filmen kretsar kring den fashionabla modeindustrin och de eleganta märkesplaggen svischar förbi i hyperfart. Just därför är det ganska fascinerande hur fruktansvärt smaklös Djävulen bär Prada är.

Utöver Meryl Streeps magnifika prestation som den iskalla och hänsynslösa modemagasinsdrottningen Miranda Priestly (en roll som Streep mycket välförtjänt blev Oscarsnominerad för) är filmen mest bara en enda salig röra av ytlighet, sömniga skämt och sliskiga repliker som inte alls känns särskilt klädsamma. Dessutom bjuds det på en gräddig moraltårta i slutet som får mig att kräkas lite smått i munnen. Men tjusiga kläder, ja det finns det ju i alla fall gott om.

Fashiongrad: 4
Helhetsbetyg: 2

BRÜNO (Kristoffer Hanson)

Redan innan filmen hade premiär så handlade det om mode. Vildsint, trubbigt och kompromisslöst. Mode med lite krydda. Inte bara klädseln är vågad - det mesta den megaflamboyanta Brüno tar sig an är ett försök till att vara nyskapande.

Efter att totalkraschat Milan Fashion Week får Brüno, porträtterad av den ständigt fantastiske Sasha Baron Cohen, sparken från sin egen TV-show, vilket innebär ett tillfälle att styra skutan mot USA med målet att bli den ”störste österrikiske superstjärnan sedan Hitler.” Förutom ett par catwalks, kända modeller och ett antal cameos av fashiongiganter, så bjuder varje scen på något gränsöverskridande och ofta på ett stereotypt sätt som lockar till många skratt.

Brüno är en kavalkad av smaklöshet där det drivs med mode och popkulturella tramserier. Det är också en uppvisning i hur en superhomosexuell österrikare genomskådat modebranschen och har flera års försprång när det kommer till sensationella kollektioner. Han visar mer skinka än en standardiserat svenskt julbord, äger en limiterad U2-iPod och rockar en utstyrsel som helt består av kardborreband. Hedi Klum har inte en chans.

Fashiongrad: 4
Helhetsbetyg: 4

COCO AVANT CHANEL (Marielle Hagblad)

”Det här är Coco – en ung kvinna full av överraskningar. Ibland positiva.” Så beskrivs den unga och moderna kvinnan Gabrielle som vi får följa i hennes jakt på vad hon vill göra med sitt liv. En sak har hon dock helt klart för sig, hon ska aldrig gifta sig. Hennes liv ska levas jämlikt med männen och Gabrielles mål blir att tjäna sitt eget uppehälle, till skillnad mot alla andra kvinnor av dåtidens franska societet.

Så vad kan man då säga om filmen? Den är lite som att ro en eka i en kolossal pöl av brödsirap. Det går förbannat tungt. När halva filmen är sedd har det fortfarande inte handlat en enda sekund om mode eller Gabrielles omvandling till att bli den högt ansedda businesskvinnan Coco Chanel. Istället serveras det en massa scener med fjolliga män som inte spelar någon som helst roll för handlingen och alldeles för många inzoomingar på Audrey Tautous jättelika ögonbryn.

Sammanfattningsvis: Gillar du långsamma dramatiseringar av 1920-talets Frankrike där huvudpersonen har ögonbryn stora som Ullareds damklädesavdelning ... Ja, då är detta filmen för dig! Är du däremot mer sugen på en film med en handling där det faktiskt händer något, så bör du nog se dig om efter en annan rulle.

Fashiongrad: 3
Helhetsbetyg: 2

A SINGLE MAN (André Vifot Haas)

A Single Man har i sig inget direkt med mode att göra. Den kretsar kring en universitetsprofessor (mästerligt spelad av Colin Firth), vars liv fullkomligt tappat sin mening efter det att hans pojkvän dött i en bilolycka. Men mannen som ligger bakom filmen är ingen mindre än fashionskaparen Tom Ford, som designat fabulösa kollektioner åt bland andra Gucci.

Det märks också tydligt att det är en modemogul som gjort filmen. A Single Man är nämligen fylld till bredden med estetiskt frosseri i form av stiliga kläder och accessoarer, arkitektur och inredning. Fords bildspråk är dessutom bedårande vackert och får tillsammans med det sorgliga soundtracket mig genast att tänka på Darren Aronofskys och Clint Mansells mästerverk The Fountain. Och bara det är ju anledning nog att rusa till videobutiken och hyra filmen redan idag.

Fashiongrad: 3
Helhetsbetyg: 4

ZOOLANDER (Sara Lundin)

När Malaysias nya premiärminister vill förbjuda barnarbete och höja lönerna inom textilindustrin förfasas modevärldens onda chefer och det finns bara en utväg - premiärministern måste mördas! De letar upp den mest iq-befriade av alla de manliga modellerna, Derek Zoolander (Ben Stiller), för att hjärntvätta honom till en mördarmaskin.

Filmen är en stor satir av modevärlden, och man drar ut på stereotyperna till det yttersta. Modellerna är superkorkade, jättenaiva och helt utan egen vilja. Skämten är många men man skrattar mest för att de är så himla löjliga. Stiller får spela mot Owen Wilson och i en minnesvärld och rolig scen tävlar de mot varandra i en walk-off på catwalken. Will Ferell spelar den onde Mugato och även vår Alexander Skarsgård får vara med på ett hörn. Kläderna är vitt skilda och av alla möjliga färger och former som kan beskrivas som allt annat än vackra. Fastän filmen inte utmanar intellektet så tycker jag den är sevärd just för att den är så löjlig och kan liva upp en kväll.

Fashiongrad: 3
Helhetsbetyg: 3