Se Alla
”Vad människorna behöver är inte en tro på en gud som bestämmer vad de ska göra, de behöver en tro på att de själva kan göra sina val.”
Det är vad jag anser. Vi behöver egentligen ingen religion annat än för att ha något att lita till. Men kan vi inte lita till något annat? Kan vi inte försöka lita till livet? Nej, vi vill att någon ska bestämma över oss. Denna någon vill vi helst inte kunna se, höra eller känna av överhuvudtaget eftersom då kanske våra förhoppningar om detta transcendenta ting skulle svikas. Just därför säger de religiösa ledarna att man inte ska kräva ett svar av sin gud eftersom då kan den ”gudomliga vreden” drabba oss. Gud måste alltså vara en ganska snarstucken gubbe. För självklart är han man, det anser alla religioner eftersom mannen sedan tidernas begynnelse varit det dominerande könet. Det är bara på senare tid som det har kommit försiktiga påpekanden och åsikter om att guden vi alla ser upp till kanske, bara kanske har en till X-kromosom. Och föresten borde gud vara könlös…
Jag tycker gärna att vi ska tro på något, det kan hjälpa till att strukturera upp livet, men alla dessa onödiga levnadsregler förstår jag bara inte. Människor har genom tidens gång skapat en massa regler som de antingen genom olika sorters rus eller bara helt spontant ansett vara respektfullt mot en eller annan gud. De plitar in något i den aktuella religionens heliga bok och efter några 100 år anses regeln vara allmänt accepterad eftersom något som har pågått tillräckligt länge i tillräckligt stor utsträckning tillslut blir en del i vardagen.
Varför? För att begränsa våra liv? Ska inte flickor få visa sitt hår, armar eller ben på grund av avundsjuka män? Det var väl en kille som blivit bedragen, och berusad klockan tre på morgonen satt och svor och ansåg att det var en bra regel. Han drog i några snören, och vips, skrivarna förde in det i Koranen. Ska man inte få äta skaldjur? Den förstår jag iallafall. Det var antagligen smittsamt att äta kräftor som fraktats från havet in i landet i stekande sol, och därför ansåg man det inte bra att äta det. Lite synd bara att det infördes som en av många andra matregler i Torahn eftersom man nu för tiden faktiskt kan äta allt som står där utan att bli magsjuk. Leder självplågeri till ett lyckligt liv? Ska man vara kysk, svälta sig och bara tänka på ett högre väsen för att få ett lyckligt liv? Nej, man får tydligen ett lyckligt nästa liv. Strunta i det här livet, lita på din gud så kommer du till himmelen. Ska man dessutom bli hotad med helvetet om man inte tror på en gubbe, ev. tant (gud måste ju vara ganska gammal vid det här laget), i himmelen tycker jag att det har gått lite överstyr.
Hela Bibeln verkar ganska otrolig. Tydligen finns det bevis på att Jesus inte funnits eftersom han nämns före sin födsel. Det kan ju förstås vara någon som klantat till det med räkningen, men om ett sådant allvarligt fel finns, vad säger då att inte resten också är helt fel? Det finns ju inga bevis direkt eftersom det mesta är nedskrivet av olika människor från muntliga versioner.
Jag tycker att vi inte ska begränsa oss själva, vi ska försöka leva som det faller oss in istället och inte tro att vi gör fel bara för att vi bryter mot en regel som står i en bok, om än helig, om än gammal. Föresten, vad säger att bara för att något är gammalt är det rätt? Det är sånt som drar människor tillbaka i utvecklingen, vi litade t.ex. länge på att jorden var platt och även om det lades fram nya teorier så ville ingen tro dem eftersom den plana världsbilden varit accepterad så länge att den måste vara korrekt.
Människor kan inte leva utan tro, tro kan inte leva utan människor.
Vem behöver vem mest egentligen?
