Så klarar du kallpratandet- hela listan

- Nämen hej! Vad kul att se dig!
- Åh hej, gud vad längesedan vi sågs! Hur är det med dig?
- Det är bara bra tack, hur är det själv?
- Jodå, det är bra med mig också!

Och sedan då? Tystnad.

Alla har vi varit där. Du sitter i lugn och ro på bussen, en ny dag har börjat och du ska precis ta fram din iPod och en gratistidning att fördjupa dig i när du får syn på någon du känner igen. Observera ”känner igen”, det här är ingen vän till dig. Det kan vara en gammal klasskamrat, din kompis kompis eller möjligen din kompis ex. Poängen är att du på sin höjd vet vad den här människan heter i förnamn, och nu förväntas ni sitta och småsnacka lite avslappnat hela vägen till din busstation. Aldrig har 15 minuters bussresa känts så oändlig.

Men frukta ej. Det finns knep, mer eller mindre framgångsrika, för att hålla konversationen i gång. Jag och mina vänner använder oss av tre olika metoder och det är upp till dig att välja vilken du föredrar.

1. Ståuppkomikern, som vi kan kalla henne, har för vana att så fort hon hamnar bredvid en flyktig bekant på tåget börja leka Björn Gustafsson. Hon drar skämt efter skämt, berättar pinsamma anekdoter, driver med sina misslyckanden i skolan och gapskrattar högt och ljudligt i varannan mening. Ibland använder hon sig av lite klassisk slapstick, som att illustrera hur hon halkar och ramlar pladask framför sitt senaste span. Alla tågets morgontrötta passagerare har plötsligt förvandlats till en ofrivillig publik, och människan hon pratar med (eller snarare uppträder för) får knappt tid att hämta andan. När resan är över är båda två helt utmattade.

2. Skvallerkärringen. En annan vän börjar läcka högst privat information så fort hon träffar en ”halvkompis”. Jag vill varna för att denna metod kan försätta dig i trubbel på lång sikt, till exempel när det kommer fram att du berättat för snyggot i parallellklassen att din bästa kompis sover med lampan tänd. För det spelar ingen roll om informationen har något värde eller inte för den hon pratar med, så länge det är hemligt duger det åt skvallerkärringen. Det kan vara allt från vem som hånglade med vem på festen i fredags till att hennes faster och farbror ska skiljas. Inte särskilt relevanta upplysningar för en klasskompis från lågstadiet kan tyckas, men vad gör man inte för att undvika den pinsamma tystnaden?

3. Den grävande journalisten. Efter att ha provat båda ovanstående metoder och många fler, har jag kommit fram till en som fungerar utmärkt för mig. Den går helt enkelt ut på att låta den andra personen prata genom att jag ställer oerhört komplicerade frågor. På så sätt kommer jag undan med att nicka och humma instämmande ibland, och vips har de där 15 minuterna flugit förbi. Mina favoriter just nu är att fråga om bandet Glasvegas, FRA-lagen, illegal nedladdning och andra ämnen som nästan alla har en åsikt om. När bussen är framme har jag suttit lugnt tillbakalutad hela resan, och lyssnat på en vilt gestikulerande nästan-främling som förklarar varför fildelning är framtiden.

Det må vara hänt att jag överteoretiserar kallpratandet en aning, för så farligt är det egentligen inte. Vad är det värsta som kan hända? Världen går inte under om samtalsämnena tar slut. Men likväl blir det smärtsamt, pinsamt och alldeles, alldeles plågsamt tyst och det kan i allra högsta grad jämföras med världens undergång.