Sagans natur

För att få reda på vad sagan är, tas hjälp av jämförelser med sägnen och legenden, som båda på senare tid skiljts från sagan rent definitionsmässigt. Förr var åtminstone saga och sägen snarare synonymer för den typ av muntliga berättelser som florerat i Europa under oöverskådlig tid. Orden har nämligen som väntat båda sitt etymologiska ursprung i verbet 'säga' (att jämföra med tyska 'sagen').

Låt oss till att börja med beskriva tidsaspekten i sagan: Medan man i legenden och sägnen märker av tidens tand som något centralt, så gestaltar sagan en värld som är i princip obunden av tiden. "Det var en gång" hänsyftar förvisso ytligt till det förflutna, men inte som isolerad företeelse; det som en gång var har en tendens att upprepas, och på så sätt synliggörs kopplingen till mytens cykliska natur och dess naturliga del i traditionen och dess ritualer. Denna koppling förtydligas genom att sagan heller inte hänvisar till kända platser. "Detta skedde i Sigtuna år 1342", kommer man aldrig att få höra i en saga, men det är fullt möjligt i sägnen. Där håller man sig instängt till det mer lokala, medan sagohjälten är en vandrare som tar sig till de mest avlägsna platser, som sällan beskrivs mer specifikt än "ett slott", "ett hus", "en grotta" o.s.v.

I legend, sägen och saga förekommer också undret och det övernaturliga på olika sätt. I legenden tolkas undret, man vill helt enkelt undervisa om en religiös kontext, och sägnen gör å sin sida undret till något oförklarligt, som förvirrar eller skrämmer. Den är en emellanåt ganska formlös rapport om en oerhörd händelse, som blir skräckfylld då den inte ges någon förklaring. Men sagan sätter det som i legend och sägen skapar tyngd i ett betydligt större sammanhang, varför de sistnämnda kan te sig simpla i jämförelse. Det som är själva temat i legenden och sägnen låter sagan inlemma i sin form: det övernaturliga görs naturligt, allt kan träda i relation till allt utan problem. Realismen i legend och sägen står i kontrast till hur sagan frigör ting och figurer ur deras naturliga sammanhang och sätter dem i nya förbindelser, som lätt kan lösas upp igen. Blod och sår kan förekomma i sägnen och tvingar oss till realistiska föreställningar, medan sådant inte alls förekommer i sagan. I en alpsägen heter det att en docka breder ut en alpherdes blodiga hud på stugtaket och sätter skräck i både lyssnaren och de i sägnen inblandade karaktärerna, medan Bullerbasius i sagan sliter sig själv itu utan att vi tänker så mycket mer på det eftersom händelsen inte behandlas som den skulle ha gjort i verkligheten - den har bara symbolisk betydelse och behöver inte bry sig om blodiga detaljer för att få effekt. Parallellt med detta märker man hur övernaturliga figurer i sagor är fullt proportionerliga, medan de i sägner är mer organiskt vanställda. Det är ganska tydligt att sägenförfattare varit ute efter en ganska ytlig effekt genom att göra sin berättelse dunkel och osäker, medan det i sagan finns målmedvetenhet och bestämda avsikter för att hjälten skall nå ett ideal, som - är tanken - lyssnaren skall ta till sig.

Myterna berättar som bekant om gudar, och hos naturfolken dominerar djurhistorier. Men i den europeiska sagan är hjälten människa. Trots detta överskrider sagan det mänskliga området genom att den inkluderar det allomfattande kosmos i sin egen episka kortform. I gåtsagorna, där svåra frågor måste besvaras, räknar svaren med hela världen. En av dessa sagor frågar: Vad är det högsta? Inte kyrktornet, som någon svarar, utan stjärnorna.

Helhetssträvan leder också till förenklingar: sagan eftersträvar extrem tydlighet och klarhet. Motiven töms och stiliseras, skarpa kontraster och ytterligheter används ofta och genom att heller inte psykologisera begränsas aldrig sagans betydelseområde. I den äkta folksagan ges inga detaljerade beskrivningar av karaktärer eller omgivningar - i stället blir dessa ett slags urtyper med symbolisk innebörd, och vars enda uppgift blir att föra oss mot syftet med sagan. Individuella drag som inte direkt har med händelseförloppet att göra brukar vara senare tillägg (sådana märks hos bl.a. bröderna Grimm). Man undviker psykologiseringen också genom att allt inre förvandlas till något yttre: egenskaper tar sig uttryck i handlingar, relationer i gåvor. För att förtydliga saker och ting ytterligare ser vi dels att hjälten alltid ingriper i sista stund, just då det verkligen behövs, och dels att hans/hennes väg är mycket skarpt utmejslad med förbud och exakt formulerade uppgifter. Dessa sätter människan på prov, varigenom hon kan ledas till högre mål, men även när förbudet hävs kan målet nås genom diverse omvägar. Man får förvisso betala genom att lida lite extra, men så är ju också livet i mångt och mycket skapat.

Det oföränderliga ges stabilitet även i förkärleken till upprepning, som egentligen är en stegring, ofta i tre steg (som i sagan Prinsessan på glasberget), där varje episod bidrar till förfärligare motståndare, bättre rustad hjälte och/eller ännu vackrare kungadotter. (Just sagovarianten att befria kungadöttrar tycks vara en särskild egenhet hos svenska och ibland andra nordeuropeiska sagor.)

En del sagor är rena mognadsprocesser där den unga människan får lära sig att möta det farliga, bekanta sig med det och acceptera det för att sedan i verkligheten möta det okända, som, när det övervunnits, lämnar utrymme för något nytt, för utveckling och för nya stadier i livet. Man skulle i det närmaste kunna jämföra detta med betydelsen av övergångsritualer (dop, bröllop, begravning m.fl. exempel). Därför är det viktigt att inte utelämna de skräckinjagande makterna i sagorna. Processens klimax motsvaras av kampen, ett grundtema i våra europeiska folksagor. Hjälten möter en drake, trollkarl, häxa, rövare el. dyl. i fysisk kamp eller ibland genom gåtor i de nämnda gåtsagorna.

När hjälten tagit sig förbi hindren når han/hon en högre nivå. Sagan skildrar alltid ett uppåtstigande, av människan som en som förmår växa utöver sig själv. Kungen och kronan motsvarar det högsta planet i en utvecklingsprocess inom människans inre kungadöme. Att vara kung är en bild för ett fulländat självförverkligande, som symboliseras med krona, guld eller skrud. När sagan mynnar ut i ett bröllop symboliserar detta oftast föreningar av inre motsättningar.

Att den lägsta kan inta högsta rang och vice versa har strikt symbolisk betydelse syftande på människans utvecklingsförlopp och förvandlingsförmåga; den sociala dimensionen är bara ytlig, och till formen bidrar den ytterligare till att isolera hjälten eller kungen som något abstrakt. Den äkta prinsessan kan ibland tvingas in i rollen som piga eller liknande (Askungen är ett bra exempel på detta), medan den gemena pigan intar en ledande ställning. Då betyder det att en falsk, oädel sida av hela personligheten tar överhanden och undertrycker det sant kungliga. Vid sagans slut har dock det kungliga, ädla tagit över igen, och man lever "lyckliga i alla sina dagar".

Askungen tar på sin väg mot det kungliga hjälp från djur i hennes omgivning. Djuret i sagan är antingen hjälpande eller förtärande, och alltid en egenskap i människans omedvetna. Kampen med draken är alltså kampen med det som ligger djupt i människans psyke, och det hjälpande djuret är den del av själen som ännu inte "förvrängts" av det rationella intellektet. Men även om driftnaturen kan ge näring åt själen, så måste den omvandlas från en lägre till en högre natur och inte lämnas åt sig själv. Såväl det förtärande som det hjälpande djuret måste ofta dödas för att kunna skapa något högre, en rikare medvetenhet.