Samhällets (o)mognad

Jo, det var så här: En mulen kväll stod jag i ett kök och pratade med en iransk tjej. Eller kvinna skall man kanske säga, det är svårt att se skillnad i ålder ibland och var gränsen går mellan åldersbegreppen. Hon hade i alla fall bott i Sverige i drygt ett år, hade sedan tidigare doktorerat i fysik och skulle till slut bli något slags ingenjör hade hon tänkt. Då kan hon ju inte vara helt korkad, tänkte jag. Bland det bästa med utsocknes studenter är att man kan fråga ut dem om deras kultur och hur den skiljer sig från vår – då får man lite perspektiv på vem tusan man själv egentligen är. Och man får lite av den "vanliga" människans erfarenheter från ett fjärran land som bara massmedia berättar om efter att informationen passerat ett antal filter. Jag började hur som helst med att fråga vad Iran är för ett land, vad hittar de på där? Hur är det med religionen och så? Nu visste jag förstås redan en del om landet (dess historia hade jag betydligt bättre koll på än hon själv skulle det visa sig), men berättelser från en infödd är aldrig fy skam.

– Tja, det är ju ganska annorlunda, svarade hon leende medan hon rörde runt i en risfylld gryta. Det är väldigt strikt, förstår du, vi har vissa regler om hur man skall bete sig och vad man skall ha på sig. Men jag tror det finns väldigt mycket vidskepelse i religionen.
– Så är du själv väldigt sekulär och så? frågade jag.
– Nej. Jag är troende.
– Aha, shiamuslim då väl?
– Ja, precis. Alltså, jag växte upp i en relativt sekulär familj, men vi är ändå muslimer allihop. Jag är väl den som varit mest religiös. Men jag tror att religionen är en privatsak; jag plockar det ur Koranen som jag tycker verkar logiskt, det som jag tror är den sanna islam – resten tror jag är ren vidskepelse som skrivits till för att kontrollera folk.
– Jo, det känner vi igen i västvärlden, sade jag.
– Precis! skrattade hon och himlade med stora svarta ögon. Efter ett tag degenererar religioner, så är det nog med dem alla. Jag tror vi måste hitta tillbaka till vad som är det sanna. Men vad tycker du om religion? Är du troende?
– Nej, inte på det traditionella sättet. Eller, jag tror väl inte alls, men ibland nästan önskar jag att jag gjorde det. Själv växte jag upp i en "sträng" (här viftade jag med fingrarna för att symbolisera anföringstecken) sekulär miljö – var man religiös var man dum i huvudet. Och att det blivit så sekulärt är väl en förståelig reaktion på all den där vidskepelsen antar jag. Men det känns så tomt efteråt, för jag tror att religion och kultur och så vidare hör väldigt tätt samman.
– Det tror jag är problemet med Sverige, sade hon bestämt och hällde saffran i riskoket. Jag tror att man måste ha en ram inom vilken man lever, och som säger vad som är rätt och fel.
– Du menar etiken i ett samhälle?
– Ja, eller, om vi säger så här: Ibland känner jag mig väldigt ensam här i Sverige, jag har ju fortfarande släkt och en massa vänner kvar i Iran. Men då ber jag och läser Koranen, och då känner jag mig inte så ensam längre. Jag tror människor behöver något inom sig, något som tillförs. Asch, det är så svårt att förklara på engelska, men jag hoppas du förstår vad jag menar!

Jag förstod nog rätt så väl. Hon kom från en bakgrund som västvärlden (åtminstone på andra sidan Atlanten) brukar kalla tyrannisk eller ond eller odemokratisk eller ofri, men där man tycks ha mycket att leva för, kanske mer än här. Hon sade att om hon talade med någon i Iran om vidskepelsen inom religionen, så hade hon troligen blivit dödad, men föredrog det framför Sveriges tomhet. Ni är åtminstone ärliga om saken där borta, mumlade jag till. De hotas av yttre hot, medan vi sakta dör inombords.

Fan också, tänkte jag, här lockas jag i fällan att sätta mitt hopp till motsatsen till mitt eget samhälle bara för att det råkar vara en motsats till ett av många helveten. Hur gammal är jag egentligen? Nå, jag försökte balansera upp det hela en aning:



– Jag kom till att tänka på det där med etiken, om rätt och fel. Det behöver ju inte vara så mycket antingen eller; jag tycker att reglerna och lagarna och allt det där bör vara mer flexibla, att de fungerar mer som en guide. Om vi har ett trafikljus – du vet, med röd gubbe och grön gubbe – så är det ju väldigt praktiskt att de finns där, för då talar de om för oss att till exempel "ja, nu är det röd gubbe, i de flesta fall är det dumt att gå över gatan nu, för du kan bli överkörd". Men när man någon gång ser sig noga omkring och det är uppenbart att det inte kommer någon bil ens på kilometers avstånd, och det fortfarande är röd gubbe, vore det inte väldigt dumt (jag passade mig noga för att använda svärord i den här konversationen) att bara stå där och vänta och vänta på att grön gubbe skall börja lysa? Har man tillräckligt med vett i huvudet så kan man väl avgöra vad som är rimligt ändå utan att behöva böta för det? Är det inte lite så du tänkte när du talade om reglerna som man plockar ur? Det skulle bli kaos om alla gick mot röd gubbe hur de ville, men har man tvärtom en lag som säger det är klippt om man någonsin gör si eller så, då har man i stället ett tyranniskt samhälle. Lite som med de bibliska budorden, de är på tok för inskränkta i min mening. Det spelar ju uppenbarligen ingen roll om vi isolerar oss från varandra som människor – den där typiskt västerländska individualismen, du vet – för då blir vi så ömtåliga och rädda att vi tolererar sådan där byråkratisk kontroll i alla fall.

Där tystnade jag ett tag. Hela diskussionen var som att erinra sig det där eviga pendlandet fram och tillbaka under historiens gång: Vi når en tes, kallar den kristendom eller islam eller vad som helst, förstår snart att något gick fel någonstans eftersom verkan av tesen i längden inte varit tillfredsställande, vi revolterar med en antites, och långt senare förstår man att det var den motsättningen – den dualismen – som var problemet från början. Syntesen formas, och man önskar att man hade sett den komma redan vid förkastandet av den ursprungliga tesen. Det kan visserligen vara en viktig läroprocess, men att se bortom extremer och få en "balanserad vy" tillhör nog mognaden hos varje människa. Det man frågar sig är: När skall det här samhället växa upp? Vi har pendlat länge nog för att se båda sidor av myntet framifrån och bakifrån, från vänster och från höger. Det är som att se en förutsägbar film, eller lyssna på en förutsägbar skiva – det är bara barn utan erfarenhet som uppskattar verken i fråga. Väx upp, för fan!



– Hm, började hon på nytt, jag tror ändå det är bra med regler som man följer och inte får bryta alls. Vill du smaka på det här jag lagat, förresten? sade hon, och sträckte fram en skål med gul risgeggamoja, en iransk dessert som smakade julgröt.

Den natten låg jag och tänkte över saken: Nåväl, då var vi väl tillbaka på ruta ett igen i den där diskussionen. Hon är fast i sin uppväxts sätt att se på saken. Och här är vi, fångade i vårt. Men kanske med en erfarenhet av tomheten hon aldrig upplevt, hängande på pendeln mellan ytterligare två extremer, och med chansen att ta modet till oss att släppa taget och hoppa ut i nya möjligheter.