Sitter fint med Emmabodafestivalen

För varje år har hon lagt på sig ett par extra kilo, och som tur är så har dessa lagt sig på precis rätt ställen. I år hade Emmaboda exakt tio tusen betalande besökare. Det är mer än någonsin förut och förmodligen även det största antalet besökare som festivalen kan ta emot. Trots knepiga bokningar som Daniel Adams-Ray, som åtminstone underhöll med sitt mellansnack och lockade till sig lagom mycket jailbait, var besökarna lika sköna som vanligt. Jag har hört många klaga på att brostep, det vill säga skrillex-kids, tar för stor plats. Enligt mig är det dock en liten och onödigt elitistisk skara som skriker ut sin enorma besvikelse på Emmabodas facebooksida, så detta bör inte tas på allvar. Kanske är det dem som borde kastas ut från festivalen, snarare än de som bara vill dansa och ha kul.

Festivalen handlar om dans. Dans och kärlek. De stora internationella namnen som drar folk, tänk Morrissey eller Kanye West, skippas helt, vilket leder till att den publik som kommer dit redan vet vad de vill ha. De vill ha fet bas, mycket untz och ännu mer kärlek. De vill ha det finaste i världen blandat med det skitigaste och äckligaste, något de verkligen får.

För festivalområdet är väldigt bisarrt. Samtidigt som en tjej äcklar sig obscent naken i leran sker världens mest kärleksfulla serotoninutbyte mellan två människor i ett närliggande tält. Det är lätt att bli kär, både i festivalen och i dess besökare. Dessutom känns det lite personligt, lite som om man kan ta på själva festivalens själ. Kanske som om man kan ta på dens kropp. Och det känns bra.



Det sjuka är att Emmaboda känns helt annorlunda jämför med andra svenska festivaler. Den känns lite exotisk och mystiskt attraktiv. Om den var en disneyprinsessa så skulle den vara Pocahontas. Visst, Yasmine är sjukt sexig och Ariel är definitivt flickvänsmaterial, men bara Emmaboda kan visa dig att det finns färger i en vind.