Självmordstankar och fördomar, de ständiga efterföljarna

Inget hemskt, inget dåligt, inget som hjälper för stunden utan något som hjälper för framtiden. För alla har en framtid. Man tvivlar, jag vet hur det är. Och jag ÄR där. Men man måste försöka tänka framåt, även fast man inte ser dit än. Men en sak i taget.

För 4 år sen gick jag i sexan & började bli mobbad. Då började självmordstankarna komma så smått. Men bara sånna som de flesta har, som när en vän sviker eller killen gör slut. Jag bytte skola 3 gånger och självförtroendet slogs till botten. Jag vågade inte existera. Det är det största felet man gör. VÅGA EXISTERA & SYNAS! Men jag vågade inte och de jag umgicks med trodde jag inte gillade dem för det och detta resulterade i att mobbingen kom tillbaka och jag blev helt utfryst. Det var i sjuan. Men jag gjorde inget åt det. Jag lät allt flyta på och låtsades som ingenting. Inte konstigt att det blir värre då!? När jag inte visade att jag blir ledsen, inte visade att jag hatade att vara ensam. Man måste reagera! Gör något åt det innan det är försent.

Jag gjorde inget. Året efter försökte kuratorn prata med mig. De märkte ju att det var något! Jag var alltid ensam. Men jag erkände inget. Jag vägrade prata med någon. Så det slutade med en smäll. Kuratorn försökte hålla fast mig för att prata med mig. Men jag gjorde motstånd och kom till sist låss, och hoppade ut genom fönstret. Hon gav upp sitt försök och skickade mig till BUP. Men jag gick inte dit. Jag vågade inte erkänna att det var något som var fel. Då gav alla upp och allt fortsatte som vanligt. Mobbingen blev värre men jag presterade högt i skolan så ingen reagerade.

I nian kom rakbladen in i bilden. Jag ångrar mig, det tror jag många andra gör med. Rakblad är en drog som ingen borde hålla på med. Det är sorgligt vad man kan förstöra sin kropp med ett sådant vapen. Det ska inte behöva gå så långt!

Men inget hjälpte. Jag började prestera dåligt i skolan. Lärarna började undra varför jag "bara" fick G på proven men jag nekade till att det var något. Men man kan inte neka hur mycket som helst. En mur håller inte för hur mycket som helst. Min mur brast. En kväll bröt jag ihop totalt. Det kom tanter hem till mig och de fixade plats hos mig på psykavdelningen. Jag bara grät. Men till sist somnade jag av utmattning och jag är glad för att jag slapp bli inlagd. Att vara instängd är inget för mig.

Efter det blev jag sjukskriven och fick kontakt med BUP. Men det hjälpte inte. Jag har alltid varit en ensamvarg och klarat mig själv. Jag tog inte medicinen och vägrade gå dit. Hade jag reagerat tidigare hade inget behövt gå så långt. Det handlar inte om att andra skulle sett mig. Det var Jag som skulle reagerat!

Nu har jag gått ut nian. Och jag var faktiskt med på avslutningen. Jag ville avsluta det jag påbörjat. Jag är glad att jag gjorde det. Jag fick en bok av mina lärare när jag slutade med en glad hälsning i. Avslutningen var underbar. Jag grät tårar av glädje. Jag hade överlevt det! Jag lämnade 4 år av mobbing bakom mig.

Nu har jag flyttat, startat om. Har underbara vänner och började gymnasiet i höstas. Men jag mår inte bra för det. Jag har självmordstanker även nu och skär mig. Men jag har ändå börjat om. Jag hoppas att en dag få tillbaka allt för den skit jag fått gå igenom. Det jag gått igenom kanske gjort mig starkare. För det finns nog ett litet rätt med att det som inte dödar, det härdar. Det dödade mig nästan. Självmordsförsöken fanns där, men jag överlevde.

Även när allt känns som mörkast, finns ljus. Det kan va små saker. Ett litet skratt som kanske gör att man orkar med LITE mer än vad man skulle gjort innan. Det finns hopp. Efter ett antal självmordsförsök kände jag att jag var tvungen att fixa det. Efter ett försök med en överdos fick jag se min bästa kompis sitta och stortjuta i camen med telefonen i högsta hugg för att ringa mina föräldrar. Det var hemskt. Det högg mer i hjärtat än vad något annat kan göra. Då jag tänkte på hur mycket mina vänner betyder. Hon bor 120 mil bort, och det är jobbigt ibland. Men det finns inga hinder när det gäller vänskap. Vänner finns där, det gäller bara att hitta dom. Mina fanns långt bort, och vissa har jag ens inte träffat. Men jag är glad att jag har dem. De är min hjälp. Jag förlorade många vänner på vägen, men jag fann nya också. De som inte stödjer en i varje grej och tar emot alla problem och känslor man har är inte värd vänskapen.

Jag är inte arg på dem som aldrig regerade på att jag mådde dåligt och jag kan inte anklaga dem för något. Men det jag är sur på är alla dessa fördomar man stött på. I dagens samhälle kan man inte yttra sig om att man mår dåligt eller självskadar sig utan att få en stämpel som EMO eller Fjortis. Det är sorgligt att inte ens människorna år 2007 kan förstå vad depression är. Depression är en sjukdom precis som vilken annan sjukdom som helst. Jag tror faktiskt inte att de har lika mycket fördomar om dem med Cancer.

När ljuset stryps och du inte vet vart du ska gå vet du att ljuset finns där. Det finns värme, det finns hopp. Det handlar bara om att söka. När man inte orkar söka, då får man be om hjälp. Alla gör det. Vissa räcker det med hjälp från en vän, andra behöver mer hjälp. Men inget hjälper att ta livet av sig. Man är mycket glad när all skit är borta att man klarade det. Alla kan klara det! Du kan klara det, och hon som ligger på psyket i Gbg kan klara det. ALLA kan! Sluta inte söka, ge aldrig upp!